Jag, en klimateriehäxa

Idag var det 25 grader varmt och ungarna tog årets premiärdopp. I havet. Inget "doppa sig till knäna och springa upp gallskrikande" utan verkligen BADADE. Själv satt jag på bryggan och tittade på, med skavsår som ursäkt. Och det är vad? 3 juni. Faktum är att vi hittade högsommarkänsla på en Saltö-utflykt redan i mitten av april, då låg väl isen fortfarande i Luleå. Typ.

Saltö i mitten av april 2011. Nästan badvänligt.

Jag kom osökt att tänka på när jag och kompisarna Anneli och Annica var en si så där 12-13 år och cyklade till Luleås Storsand i slutet av maj och tvingade oss ut i det iskalla älvvattnet i någon slags pubertal och självplågande rit. Storsands strand är väldigt långgrund tills man kommer ut till "branten" där gammelgäddor, Loch Ness-monster och förmodligen vithajar lurar (dock ej u-båtar - det fenomenet är öronmärkt för Karlskrona). Åtminstone kändes det så när botten försvann under fötterna. Så långt kom vi inte den där gången i maj, när vattnet nådde till knäna hade fötterna domnat bort för länge sen, då var det doppardags. Och vi gjorde det. Grupptryck är fina grejer.

Annars är Storsand väldigt tacksamt på det viset att man till slut blir tvungen att doppa sig för att ta skydd mot bromsarna som glupskt kommer flygande för att få ta en tugga solvarmt och svettmörat kött.

Okej, det är bara att gilla läget - badsäsongen är kortare i Luleå (men mina bästa bikinidagar är ändå förbiiiii) men å andra sidan slipper man försöka sova i tropiska nätter med svettiga lakan och en dyr och högljudd luftkonditionering som slukar ström på maxläget. Jag är inte värmetålig. Jag blir ful, blank och arg. Luleå kommer att göra mig gott.

Dagar till flytt: 20
Dagsnotering på flyttångestskalan: 2