6 har börjat spela basket iställt för fotboll. Detta gör att jag varje söndag får tillfälle att knyta nya vänskapsband med Gammelstads gympahall där många hade sina första möten med alkohol och hångel på Clabbe-discon och idrott i högstadiet. "Jampa" (legendarisk baskettränare och mycket respektingivande gympalärare) hade hand om halva salen och tog ofoget ur killarna genom att låta de springa runt runt med skivstänger på axlarna, medan Marianne hade hand om den andra halvan och oss tjejer som tränade kullerbyttor från handstående och volleyboll smatidigt som vi kastade en och annan blick över till andra salshalvan och var evigt tacksamma över att vi inte hade penis och därmed slapp Jampa.
Men tillbaka till gårdagen. Inom loppet av tre minuter hamnade jag i en tidmaskin och förflyttades 20 år bakåt när jag träffade på inte mindre än två klasskamrater från Stadsöskolans 9B som också var i idrottshallen i egenskap av förälder. Det är mycket märkligt att träffa på folk 20 år, 10 kilo och ett par ungar senare. Sist man sågs på samma ställe hade man tveksam självuppfattning, flackande blick, för mycket parfym utanpå och för många hormoner inuti och nu står man där som vuxen och ansvarig för en annan liten människa, inte konstigt att konversationen inte blir direkt flytande. Extra konstigt blev det eftersom den ena tidsresenären faktiskt satt på en moppe(!) utanför hallen. Antingen har han blivit av med körkortet eller så har han gått tillbaka i utvecklingen. Tidsresor kan tydligen göra sånt med folk.
Dagar som lulebo: 93
Dagsnotering på flyttångestskalan: 3
måndag 26 september 2011
fredag 23 september 2011
Norrbottningen - en trafikstudie
Man kör bil annorlunda i Norrbotten. Det är rätt märkligt, för när jag gick på PO´s körskola i Luleå för 17 år sen så var reglerna vi fick lära oss likadana som i övriga Sverige, men kanske har man ändrat på det.
Följande lokala trafikregler verkar numera vara fullt accepterade:
Dagar som lulebo: 89
Dagnsotering på flyttångestskalan: 2
Följande lokala trafikregler verkar numera vara fullt accepterade:
- Slår trafikljuset om till orange så betyder det "gasa - du hinner nog" istället för "stanna".
- Att använda blinkers är knapsu (googla om ordet är nytt).
- Det är helt okej att köra om på höger sida, speciellt om du har keps och/eller liten penis.
- Om du stannar vid trafikljus så anses det som asocialt att inte varva motorn till svar om föraren i filen brevid gör det.
- Ju fler extralysen du har på bilen desto mer macho är du och desto fortare får du köra.
- Hastighetsbestämmelser är mer att betrakta som rekommendationer än tvingande.
- Ju längre norrut och längre in i landet du är desto mer fri är du att skapa dina egna trafikregler, eller strunta i dem helt för enkelhetens skull.
- Ser du en polisbil - passa på att plåta för de är mycket ovanliga.
- MEN man stannar faktiskt vid övergångsställen (undantag i älgjaktstider då man har bråttom).
 |
| Här ses en SAAB 900 med extrautrustningen "blinkers". |
Dagnsotering på flyttångestskalan: 2
torsdag 22 september 2011
På fel sida av mikrofonen
Idag var jag med i Morgon i P4 Norrbotten för att ge välbehövliga tips till deras nya blogg.
Att ramla in i en radiostudio på morgonkvisten kändes väldigt bekant, men att sitta på andra sidan av mikrofonen och vara den som blir intervjuad var märkligt, men jag tror det gick hyfsat. Förutom att jag råkade kalla Rutvik för "fotbollsfixerad bondhåla", så jag kan väl räkna med att bli stenad (inte knarkvarianten - jag menar som i bibeln) utanför bygdegården till helgen. Bykänslan är stark i Norrbotten. Till mitt försvar kan jag tillägga att jag också gav Rutvik epitetet "lantlig idyll med jättetrevliga människor". Kom ihåg det, innan du går ut och letar vassa stenar vid Myggvallen.
Dagar som Lulebo: 88
Dagsnotering på flyttångestskalan: 3
Vill du lyssna på hur det lät i radion när jag var med så kan du göra det här:
Här lyssnar du först
Och sen här
Att ramla in i en radiostudio på morgonkvisten kändes väldigt bekant, men att sitta på andra sidan av mikrofonen och vara den som blir intervjuad var märkligt, men jag tror det gick hyfsat. Förutom att jag råkade kalla Rutvik för "fotbollsfixerad bondhåla", så jag kan väl räkna med att bli stenad (inte knarkvarianten - jag menar som i bibeln) utanför bygdegården till helgen. Bykänslan är stark i Norrbotten. Till mitt försvar kan jag tillägga att jag också gav Rutvik epitetet "lantlig idyll med jättetrevliga människor". Kom ihåg det, innan du går ut och letar vassa stenar vid Myggvallen.
Dagar som Lulebo: 88
Dagsnotering på flyttångestskalan: 3
Vill du lyssna på hur det lät i radion när jag var med så kan du göra det här:
Här lyssnar du först
Och sen här
onsdag 21 september 2011
Martinimartyr i känslomässig berg- och dalbana
Jag är inte den gråtande typen (det löser ju ändå inget och så blir man ful och får huvudvärk) men igår tog jag till både lipen och flaskan.
Först ringde chefen men den oerhört härliga nyheten att lönekontoret fuckat upp mina löneutbetalningar i somras och att jag fått 11500 kronor för mycket som måste betalas tillbaka. Men så bra då! Det mest irriterande är att jag ringde upp lönenissarna i somras och sa att jag hade fått lite väl mycket pengar "men nähä då, det jämnar ut sig på nästa lön". Har de gjort fel så får de väl skylla sig själv tyckte jag, det tyckte inte lönekontoret. En himla dubbelmoral med att jag då borde fått lön för de gånger jag kollat fel i schemat och dykt upp för tidigt på jobbet, men tydligen gäller det bara åt ena hållet.
Efter att ha räknat bort sparad komp och övertid återstår 6500 kronor för mig att betala. Som mottagare av studie- och barnbidrag är min inkomst den här hösten ca 5000 kronor i månaden. Räkna på det en stund och träna sen på meningen: "Jo barn, det är nog så att tomten inte har fått vår nya adress."
Dessutom hade ett av barnen hade det riktigt jobbigt i Den Kommunala Omsorgen och bröt ihop helt och hållet vilket effektivt fick den samvetskvalande modern att skuldbelägga sig själv: "Varför flyttade vi inte tidigare och kanske borde vi ändå ha stannat eller..?" Dagen ägnades åt ältande, googlande och ringande till pedagoger och barnafadern för råd och stöttning.
Så igårkväll var det faktiskt min tur att bryta ihop. Jag struntade jag i karateträningen och satt och lipade istället med den trygga Göran i den ena handen och en stor Martini bianco i den andra (apropå gårdagens blogginlägg - det lutar tydligen åt fyllekärring ).
Men idag är allt bra! Mest beroende på att lämningarna till Den Kommunala Omsorgen gick så himla över förväntan fint; båda ungarna hade vaknat på rätt sida och möttes av glada kompisar som drog med de i leken. Pengarna löser sig, jag har lite på sparkontot och det finns värre saker att vara än fattig. Och flytten kan nog vara lite tufft för individen men det blir i slutändan bra för familjen (här känner jag mig som Dr Phil), man får ge både individen och Rutvik lite tid helt enkelt.
Nä, om man skulle passa på att utnyttja dagens positiva vibbar till inlämningsuppgiften i min kurs Kreativt skrivande. Men å andra sidan räknas väl Wordfeud i telefonen också till det..?
Dagar som lulebo: 87
Dagsnotering på flyttångestskalan: 2
Först ringde chefen men den oerhört härliga nyheten att lönekontoret fuckat upp mina löneutbetalningar i somras och att jag fått 11500 kronor för mycket som måste betalas tillbaka. Men så bra då! Det mest irriterande är att jag ringde upp lönenissarna i somras och sa att jag hade fått lite väl mycket pengar "men nähä då, det jämnar ut sig på nästa lön". Har de gjort fel så får de väl skylla sig själv tyckte jag, det tyckte inte lönekontoret. En himla dubbelmoral med att jag då borde fått lön för de gånger jag kollat fel i schemat och dykt upp för tidigt på jobbet, men tydligen gäller det bara åt ena hållet.
Efter att ha räknat bort sparad komp och övertid återstår 6500 kronor för mig att betala. Som mottagare av studie- och barnbidrag är min inkomst den här hösten ca 5000 kronor i månaden. Räkna på det en stund och träna sen på meningen: "Jo barn, det är nog så att tomten inte har fått vår nya adress."
Dessutom hade ett av barnen hade det riktigt jobbigt i Den Kommunala Omsorgen och bröt ihop helt och hållet vilket effektivt fick den samvetskvalande modern att skuldbelägga sig själv: "Varför flyttade vi inte tidigare och kanske borde vi ändå ha stannat eller..?" Dagen ägnades åt ältande, googlande och ringande till pedagoger och barnafadern för råd och stöttning.
Så igårkväll var det faktiskt min tur att bryta ihop. Jag struntade jag i karateträningen och satt och lipade istället med den trygga Göran i den ena handen och en stor Martini bianco i den andra (apropå gårdagens blogginlägg - det lutar tydligen åt fyllekärring ).
Men idag är allt bra! Mest beroende på att lämningarna till Den Kommunala Omsorgen gick så himla över förväntan fint; båda ungarna hade vaknat på rätt sida och möttes av glada kompisar som drog med de i leken. Pengarna löser sig, jag har lite på sparkontot och det finns värre saker att vara än fattig. Och flytten kan nog vara lite tufft för individen men det blir i slutändan bra för familjen (här känner jag mig som Dr Phil), man får ge både individen och Rutvik lite tid helt enkelt.
Nä, om man skulle passa på att utnyttja dagens positiva vibbar till inlämningsuppgiften i min kurs Kreativt skrivande. Men å andra sidan räknas väl Wordfeud i telefonen också till det..?
Dagar som lulebo: 87
Dagsnotering på flyttångestskalan: 2
tisdag 20 september 2011
Full, frälst eller fotbollsfanatiker?
Rutvik ligger på minussidan just nu (förutom när det gäller dagiset - älskar det!).
Det känns som att jag bor i en fotbollsfanatisk håla där det ständigt regnar och där man antingen är frireligiös nykterist eller alkoholist. Och det får man absolut vara om man prompt vill. Men frågan är vad jag kommer att sluta som? Fotbollsmamma, Kristi Brud eller Fyllkärringen?
Fotbollsmamma verkar det inte bli, 6 gillade inte fotbollen eftersom hon var den enda som verkligen var nybörjare i nybörjargruppen. Återstår full och frälst. Kanske i kombination. Men ska jag på fyllan tala med Knutbypastorer, Gud och överstepräster så blir det problem, jag har knappt någon täckning på mobilen här i hålan - trots rekommenderad norrlandssäker leverantör. All kommunikation får alltså ske via böner och tungotal.
Lika bra att börja träna:
Dagar som Lulebo: 86
Dagnsnotering på flyttångestskalan: 8
Det känns som att jag bor i en fotbollsfanatisk håla där det ständigt regnar och där man antingen är frireligiös nykterist eller alkoholist. Och det får man absolut vara om man prompt vill. Men frågan är vad jag kommer att sluta som? Fotbollsmamma, Kristi Brud eller Fyllkärringen?
Fotbollsmamma verkar det inte bli, 6 gillade inte fotbollen eftersom hon var den enda som verkligen var nybörjare i nybörjargruppen. Återstår full och frälst. Kanske i kombination. Men ska jag på fyllan tala med Knutbypastorer, Gud och överstepräster så blir det problem, jag har knappt någon täckning på mobilen här i hålan - trots rekommenderad norrlandssäker leverantör. All kommunikation får alltså ske via böner och tungotal.
Lika bra att börja träna:
Dagar som Lulebo: 86
Dagnsnotering på flyttångestskalan: 8
måndag 19 september 2011
Jag muterar!
Efter gårdagens jacklös sensommarkänsla vaknade vi idag något snopna till den första frosten.
Tydligen har den plötsliga temperaturväxlingen fått min kropp att börja anpassa sig för den obehagligt långa och kalla norrbottniska vintern för vad hittade jag i morse när jag satt och drack kaffe i soffan om inte...
Tåhår. De långa svarta stråna fanns inte där förut. En närmare granskning av min övriga kroppsbehåring visar klart och tydligt att jag håller på att utveckla vinterpäls.
Hur hårig är jag numera? Låt oss säga så här.
Dagar som Lulebo: 85
Dagsnotering på flyttångestskalan: 5
 |
| Rutvik kl 7.48 |
Tydligen har den plötsliga temperaturväxlingen fått min kropp att börja anpassa sig för den obehagligt långa och kalla norrbottniska vintern för vad hittade jag i morse när jag satt och drack kaffe i soffan om inte...
 |
| Kanske fläta..? |
Tåhår. De långa svarta stråna fanns inte där förut. En närmare granskning av min övriga kroppsbehåring visar klart och tydligt att jag håller på att utveckla vinterpäls.
Hur hårig är jag numera? Låt oss säga så här.
- Om jag hade varit jordklotet och mitt kroppshår hade varit regnskog så hade skövlingen inte varit något miljöproblem, återväxten är mer än hundraprocentig och snudd på omedelbar.
- Om jag hade varit man och grek så hade jag inte upplevt hårväxten som generande.
- Om den berömda bikinilinjen hade hetat cykelbyxlinje så hade det varit mer korrekt.
Dagar som Lulebo: 85
Dagsnotering på flyttångestskalan: 5
torsdag 15 september 2011
Fräsch eller trash?
"Hur trashig får man vara när man ska åka till macken och hämta ett paket?" frågade jag min man i morse.
"Hur trashig som helst, du bor på landet." blev svaret.
Alltså åkte jag iväg klädd i mjukisbyxor med kaffefläckar och fulskorna som kanske kan se lite balla ut tillsammans med rätt kläder (dit räknas inte kaffefläckade mysplagg), jag är inget modeorakel så jag kan bara gissa vad som är rätt, men oftast vet jag åtminstone vad som är helt uppåt väggarna fel.
Jag bad en tyst bön att inte möta någon på macken som skulle känna igen mig och halleluja, mina böner besannades. Träffar man någon som man inte sett på 15 år vill man i alla fall ha borstat tänderna. Morgonandedräkt i offentlig miljö klockan nio i kombination med fläckiga joggingbrallor och yrvaken frisyr signalererar inte direkt framgång och självrespekt.
Men jag kände mig ändå lite nöjd med mig själv som i princip gick från sängen och ut i verkligheten och vågade till och med kika på mig i backspegeln. Nå, inte så pjåkigt ändå. Jag tog belåtet en stor klunk take-awaykaffe men den självgoda känslan försvann omedelbart när reflexerna tvingade mig att öppna munnen på vid gavel och vråla ut det brännheta kaffet på bilgolvet.
Hade någon sett mig i den komprometterande situationen så hade jag helt enkelt fått mima "jag är från landet" genom bilrutan. Då hade de nog nickat förstående, för är man från landet är man inte van vid hetare drycker än spenvarm komjölk. Take-awaykaffe är för övrigt på tok för varmt (vem vill egentilgen ha napalmtemperatur på sin dryck?) och borde ha 18årsgräns eftersom det kan användas som vapen.
Dagar som Lulebo: 81
Dagsnotering på flyttångestskalan: 4 (håller jag sakta på att förvandlas till white trash?)
"Hur trashig som helst, du bor på landet." blev svaret.
Alltså åkte jag iväg klädd i mjukisbyxor med kaffefläckar och fulskorna som kanske kan se lite balla ut tillsammans med rätt kläder (dit räknas inte kaffefläckade mysplagg), jag är inget modeorakel så jag kan bara gissa vad som är rätt, men oftast vet jag åtminstone vad som är helt uppåt väggarna fel.
 |
| Vad kommer härnäst? Svart kepa och lössnus? |
Jag bad en tyst bön att inte möta någon på macken som skulle känna igen mig och halleluja, mina böner besannades. Träffar man någon som man inte sett på 15 år vill man i alla fall ha borstat tänderna. Morgonandedräkt i offentlig miljö klockan nio i kombination med fläckiga joggingbrallor och yrvaken frisyr signalererar inte direkt framgång och självrespekt.
Men jag kände mig ändå lite nöjd med mig själv som i princip gick från sängen och ut i verkligheten och vågade till och med kika på mig i backspegeln. Nå, inte så pjåkigt ändå. Jag tog belåtet en stor klunk take-awaykaffe men den självgoda känslan försvann omedelbart när reflexerna tvingade mig att öppna munnen på vid gavel och vråla ut det brännheta kaffet på bilgolvet.
Hade någon sett mig i den komprometterande situationen så hade jag helt enkelt fått mima "jag är från landet" genom bilrutan. Då hade de nog nickat förstående, för är man från landet är man inte van vid hetare drycker än spenvarm komjölk. Take-awaykaffe är för övrigt på tok för varmt (vem vill egentilgen ha napalmtemperatur på sin dryck?) och borde ha 18årsgräns eftersom det kan användas som vapen.
Dagar som Lulebo: 81
Dagsnotering på flyttångestskalan: 4 (håller jag sakta på att förvandlas till white trash?)
onsdag 14 september 2011
En förlorad oskuld
Min akademiska oskuld är officiellt förlorad. Jag hade sparat mig länge och bara haft närgågna förhållanden med folkhögskola och diverse kvällskurser sen jag tog studenten (dvs stod halvfull på en trappa i ful vit mössa klockan tio på förmiddagen och vrålade segervisst trots mediokra betyg). Det var dags, jag var mogen och hade hittat en kurs jag tyckte om och den sa att den tyckte om mig också.
Den första av åtta lektionsdagar i distankursen Kreativt skrivande på Luleå Tekniska Universitet var i måndags. Eftersom jag är tidsfascist var jag där i god tid innan lektionen skulle börja 8.15, jag hade dubbelkollat tiden och klassrummets nummer och trodde entusiastiskt att jag upplevde den berömda Akademiska Kvarten när klockan var 8.23 och ingen lärare och bara ett fåtal elever dykt upp.
Med gemensam tankeverksamhet lyckades vi komma fram till att lektionen började klockan nio, av hänsyn till långväga studenter, det hade någon läst i ett utskick. Det passade mig utmärkt eftersom jag förutom att vara tidsfascist också är notorisk kaffedrickare och cafét låg precis i närheten. Den där kvarten får jag nog uppleva på riktigt tids nog.
Om själva kursen kan jag säga att det var förbannat roligt att sitta med alla dessa härliga människor med skrivambitioner och att sätta saker på pränt på beställning i två dagar, men också oerhört jobbigt. När skrev jag senast något för hand med papper och penna som varit längre än en inköpslista? Höger arm är lite öm (man är vältränad!) och jag har fått tillbaka förhårdnaden på ringfingret som jag hade upp till datoråldern eftersom jag håller pennan helt fel. Nu kan jag pusta ut ett tag innan det är dags att ta tag i inlämningsuppgiften och nästa kursträff. Kanske ska jag fixa nytt batteri till datorn så jag kan skriva på den istället och det utan att dra fem meter sladd genom hela klassrummet.
Jag har hållt mig undan från högskolepoäng av en anledning. Jag tycker många akademiker är pretentiösa viktigpettrar som sitter med synonymböcker för att hitta obegripliga ord och skriver opedagogiska rapporter och uppsatser ingen någonsin vill läsa. Man vill ha en liten klubb för inbördes beundran och stänga ute folk som har mindre än 300 poäng i Prettokunskap, hur ska man annars kunna försvara de där studieskulderna på 200 000 om man inte blir lite finare än andra? Lova mig en sak, börjar jag använda mig av källförteckningar, fotnoter, sidbrytningar, högtravande språk och bli allmänt ointressant så var snäll och säg till. Jag kan kanske tänka mig att vara akademiker på pappret men inte i själen.
Dagar som Lulebo: 80
Dagsnotering på flyttångestskalan: 3
Den första av åtta lektionsdagar i distankursen Kreativt skrivande på Luleå Tekniska Universitet var i måndags. Eftersom jag är tidsfascist var jag där i god tid innan lektionen skulle börja 8.15, jag hade dubbelkollat tiden och klassrummets nummer och trodde entusiastiskt att jag upplevde den berömda Akademiska Kvarten när klockan var 8.23 och ingen lärare och bara ett fåtal elever dykt upp.
Med gemensam tankeverksamhet lyckades vi komma fram till att lektionen började klockan nio, av hänsyn till långväga studenter, det hade någon läst i ett utskick. Det passade mig utmärkt eftersom jag förutom att vara tidsfascist också är notorisk kaffedrickare och cafét låg precis i närheten. Den där kvarten får jag nog uppleva på riktigt tids nog.
Om själva kursen kan jag säga att det var förbannat roligt att sitta med alla dessa härliga människor med skrivambitioner och att sätta saker på pränt på beställning i två dagar, men också oerhört jobbigt. När skrev jag senast något för hand med papper och penna som varit längre än en inköpslista? Höger arm är lite öm (man är vältränad!) och jag har fått tillbaka förhårdnaden på ringfingret som jag hade upp till datoråldern eftersom jag håller pennan helt fel. Nu kan jag pusta ut ett tag innan det är dags att ta tag i inlämningsuppgiften och nästa kursträff. Kanske ska jag fixa nytt batteri till datorn så jag kan skriva på den istället och det utan att dra fem meter sladd genom hela klassrummet.
 |
| D413. Här hände det. |
Jag har hållt mig undan från högskolepoäng av en anledning. Jag tycker många akademiker är pretentiösa viktigpettrar som sitter med synonymböcker för att hitta obegripliga ord och skriver opedagogiska rapporter och uppsatser ingen någonsin vill läsa. Man vill ha en liten klubb för inbördes beundran och stänga ute folk som har mindre än 300 poäng i Prettokunskap, hur ska man annars kunna försvara de där studieskulderna på 200 000 om man inte blir lite finare än andra? Lova mig en sak, börjar jag använda mig av källförteckningar, fotnoter, sidbrytningar, högtravande språk och bli allmänt ointressant så var snäll och säg till. Jag kan kanske tänka mig att vara akademiker på pappret men inte i själen.
Dagar som Lulebo: 80
Dagsnotering på flyttångestskalan: 3
fredag 9 september 2011
Föraning om vintern
Igår kom en traktor körande på byavägen och stannade till var trettionde meter.
Ut hoppade en gubbe och körde ner en orange pinne i marken, sen hoppade han på igen och brummade vidare trettio meter till innan det var dags för proceduren igen (säkerligen ett stimulerande arbete). Vi betraktade storögt det hela från köksfönstret, det händer inte så mycket i Rutvik så man får ta tillvara på gratisnöjena. Bokbussen kommer inte förrän nästa tisdag.
Men inse. Det är alltså början av september men de håller redan på att förbereda inför vinterns snöfall. Jag vet hur lång den norrbottniska vintern är och den skrämmer mig lite. Göran har fortfarande en romantisk bild av det hela. Han ser bara gnistrande snö, skidutflykter och ispromenader med varm choklad. Ja, kanske i APRIL (eller i slutet av mars med lite tur) då det inte är minus 30 längre. Han glömmer november, december, januari och februari.
Jag blir vinterdeprimerad bara jag tänker på det.
Kom-ihåg-lista: Köp yllestrumpor, astronautdräkt och ljusterapilampa.
Dagar som Lulebo: 75
Dagsnotering på flyttångestskalan: 5
Ut hoppade en gubbe och körde ner en orange pinne i marken, sen hoppade han på igen och brummade vidare trettio meter till innan det var dags för proceduren igen (säkerligen ett stimulerande arbete). Vi betraktade storögt det hela från köksfönstret, det händer inte så mycket i Rutvik så man får ta tillvara på gratisnöjena. Bokbussen kommer inte förrän nästa tisdag.
 |
| "Va, kommer det vara snö ända hit upp?" Ja. |
Men inse. Det är alltså början av september men de håller redan på att förbereda inför vinterns snöfall. Jag vet hur lång den norrbottniska vintern är och den skrämmer mig lite. Göran har fortfarande en romantisk bild av det hela. Han ser bara gnistrande snö, skidutflykter och ispromenader med varm choklad. Ja, kanske i APRIL (eller i slutet av mars med lite tur) då det inte är minus 30 längre. Han glömmer november, december, januari och februari.
Jag blir vinterdeprimerad bara jag tänker på det.
Kom-ihåg-lista: Köp yllestrumpor, astronautdräkt och ljusterapilampa.
Dagar som Lulebo: 75
Dagsnotering på flyttångestskalan: 5
onsdag 7 september 2011
Att dyka ned i Det Förflutna (Eller: Att hoppa i galen tunna)
Att flytta tillbaka till staden man växte upp i är som att hoppa rakt ner i en tunna med Det Förflutna. Vad är det då för tunna? En härlig, stor, varm badtunna? Ja, oftast. Som när jag minns fnissande samhörighet, sommarkvällarna i Annicas farmors stuga och äventyren mellan (och på) kyrkstugorna vi bodde bland.
Det finns också tunnor fyllda med is. Tunnor man noggrant förseglat och baxat in i hörnet längst in i källaren, lätt att glömma kvar när man flyttar och således inte längre ens eget bekymmer! Men när man flyttar tillbaka och glad i hågen går ned i källaren för att se sig om i de nygamla omgivningarna så hittar man dem. Där står de och ruvar i sitt mörka hörn. Är man modig och går fram, blåser bort dammet och gläntar lite på locken så kan man se att isen har smält en hel del i de flesta, men i några råder fortfarande permafrost.
Vad ska man då göra alla tunnor? De kan ju inte stå där och ta upp en massa plats, det förstör feng shuin och utrymmet behövs till andra, trevligare saker. Man borde öppna dem och gå igenom dem för att försäkra sig om att man är klar med innehållet och sen slänga dem på tippen. Man får ta en i taget helt enkelt, radda upp dem och beta av dem en och en allteftersom man känner sig redo.
Men ibland kan de där tunnorna öppnas av andra, utan att man är beredd på det trycks man ned bland isbitar som en champagneflaska på kylning - nä, det var för glamoröst i sammanhanget - kanske snarare som en färsk marulk i charkens frysdisk. Så var det här om dagen:
Jag strosade omkring i en klädaffär och hittade några plagg jag ville ha. Det var lite kö till kassan och jag stod och pillade på mobiltelefonen och tittade inte upp på expediten förrän det bara var en person före mig. Jag blev först väldigt förvånad av det jag såg, för inte visste jag att Djävulen numera jobbar i affär..?
Jag undrade om jobbet som expedit bara är ett extraknäck och att den huvudsakliga arbetsuppgiften fortfarande är att försöka förpesta utvalda personers tillvaro så mycket det går. Sen kom ett mycket litet bombplan och fällde en oerhört välriktad bomb så att hon och endast hon sprängdes i tusen bitar. Nej, så var det inte, men det hade ju varit praktiskt för då hade jag inte behövt snabbkonfronteras med problemet "vad i helvete gör jag nu?".
Jag valde alternativet att låtsas som ingenting (herregud det var ju femton år sen och folk förändras, hon kanske är snäll nu, hon kanske inte ens känner igen mig och hennes vapendragare är inte heller här och då är hon relativt harmlös) och fipplade med alla tretusen medlemskort jag har i plånboken, räckte fram fel (de ser ju för fan likadana ut allihopa), vilket Djävulen syrligt påpekade och då såg jag den, den där glimten i hennes ögon. Visst kände hon igen mig och hon såg att jag kände igen henne. Så där stod vi med disken mellan oss som säkerhetsbarriär och kände igen varandra, jag med nederkroppen nedtryckt i istunnan men det var det tacksamt nog ingen som lade märke till, hon förmodligen i ett par välmatchande skor.
Tanken slog mig att jag skulle säga något, fråga något. Kanske något i stil med: Varför var ni så elaka? Varför sa ni inte hej (om inte chefen var där förstås)? Varför svarade ni inte när jag frågade något? Varför nekade ni när jag konfronterade er men jag såg på blickarna ni utbytte att ni visste att det var sant och att ni dessutom tyckte om det? Tycker du fortfarande om det? Störde det er att jag vägrade sluta och envist jobbade kvar tills jag kom på vad nästa steg i livet skulle bli?
Men jag sa ingenting. Vad skulle det tjäna till? Svaren finns inte. Jag råkade bara komma i vägen för ett par personers egna osäkerhet och rädslor. Jag vet det nu och jag visste det redan då, det var det som gjorde att jag fortsatte komma till jobbet, fast det gjorde ont.
Jag betalade, tog påsen med kläder och tog ett rejält tag i min osynliga permafrosttunna med båda händerna på bästa hoppa-säck-vis och dunsade ut ur affären i lugn takt. Dunk, plask, dunk, plask, lät det. Vad var det där blöta? Förvånat tittade jag ned i tunnan, hade jag kissat på mig? Nejdå. Det var bara smältvatten.
Dagar som lulebo: 73
Dagsnotering på flyttångestskalan: 2
Det finns också tunnor fyllda med is. Tunnor man noggrant förseglat och baxat in i hörnet längst in i källaren, lätt att glömma kvar när man flyttar och således inte längre ens eget bekymmer! Men när man flyttar tillbaka och glad i hågen går ned i källaren för att se sig om i de nygamla omgivningarna så hittar man dem. Där står de och ruvar i sitt mörka hörn. Är man modig och går fram, blåser bort dammet och gläntar lite på locken så kan man se att isen har smält en hel del i de flesta, men i några råder fortfarande permafrost.
Vad ska man då göra alla tunnor? De kan ju inte stå där och ta upp en massa plats, det förstör feng shuin och utrymmet behövs till andra, trevligare saker. Man borde öppna dem och gå igenom dem för att försäkra sig om att man är klar med innehållet och sen slänga dem på tippen. Man får ta en i taget helt enkelt, radda upp dem och beta av dem en och en allteftersom man känner sig redo.
Men ibland kan de där tunnorna öppnas av andra, utan att man är beredd på det trycks man ned bland isbitar som en champagneflaska på kylning - nä, det var för glamoröst i sammanhanget - kanske snarare som en färsk marulk i charkens frysdisk. Så var det här om dagen:
Jag strosade omkring i en klädaffär och hittade några plagg jag ville ha. Det var lite kö till kassan och jag stod och pillade på mobiltelefonen och tittade inte upp på expediten förrän det bara var en person före mig. Jag blev först väldigt förvånad av det jag såg, för inte visste jag att Djävulen numera jobbar i affär..?
Jag undrade om jobbet som expedit bara är ett extraknäck och att den huvudsakliga arbetsuppgiften fortfarande är att försöka förpesta utvalda personers tillvaro så mycket det går. Sen kom ett mycket litet bombplan och fällde en oerhört välriktad bomb så att hon och endast hon sprängdes i tusen bitar. Nej, så var det inte, men det hade ju varit praktiskt för då hade jag inte behövt snabbkonfronteras med problemet "vad i helvete gör jag nu?".
Jag valde alternativet att låtsas som ingenting (herregud det var ju femton år sen och folk förändras, hon kanske är snäll nu, hon kanske inte ens känner igen mig och hennes vapendragare är inte heller här och då är hon relativt harmlös) och fipplade med alla tretusen medlemskort jag har i plånboken, räckte fram fel (de ser ju för fan likadana ut allihopa), vilket Djävulen syrligt påpekade och då såg jag den, den där glimten i hennes ögon. Visst kände hon igen mig och hon såg att jag kände igen henne. Så där stod vi med disken mellan oss som säkerhetsbarriär och kände igen varandra, jag med nederkroppen nedtryckt i istunnan men det var det tacksamt nog ingen som lade märke till, hon förmodligen i ett par välmatchande skor.
Tanken slog mig att jag skulle säga något, fråga något. Kanske något i stil med: Varför var ni så elaka? Varför sa ni inte hej (om inte chefen var där förstås)? Varför svarade ni inte när jag frågade något? Varför nekade ni när jag konfronterade er men jag såg på blickarna ni utbytte att ni visste att det var sant och att ni dessutom tyckte om det? Tycker du fortfarande om det? Störde det er att jag vägrade sluta och envist jobbade kvar tills jag kom på vad nästa steg i livet skulle bli?
Men jag sa ingenting. Vad skulle det tjäna till? Svaren finns inte. Jag råkade bara komma i vägen för ett par personers egna osäkerhet och rädslor. Jag vet det nu och jag visste det redan då, det var det som gjorde att jag fortsatte komma till jobbet, fast det gjorde ont.
Jag betalade, tog påsen med kläder och tog ett rejält tag i min osynliga permafrosttunna med båda händerna på bästa hoppa-säck-vis och dunsade ut ur affären i lugn takt. Dunk, plask, dunk, plask, lät det. Vad var det där blöta? Förvånat tittade jag ned i tunnan, hade jag kissat på mig? Nejdå. Det var bara smältvatten.
 |
| "Du har sju dagars öppet köp. Var det bra så..?" |
Dagar som lulebo: 73
Dagsnotering på flyttångestskalan: 2
tisdag 6 september 2011
Klackarna i taket, det är föräldramöte!
Igår pratade jag med en bortglömd chokladkaka som jag hittade i köksskåpet "Men halloj, hur är det?" Där tog konversationen slut, dels för att den inte svarade och dels för att jag åt upp den. Göran har nog rätt, jag behöver träffa folk. Distanskurser i all ära, men vidare socialt är det inte.
Men ikväll är det föräldramöte på skolan, en riktig happening i Rutvik och jag är bjuden! Och för mig blir det premiär så då bör man väl ta på sig glitterstassen, klackeskorna och fjäderboan. Röd matta har de inte förstås, jag får ta med den röda trasmattan från köket för den riktiga glamourkänslan. Undra om de bjuder på champagne till minglet eller förväntas man ta med sig sin egen..?
Dagar som Lulebo: 72
Dagsnotering på flyttångestskalan: 3
Men ikväll är det föräldramöte på skolan, en riktig happening i Rutvik och jag är bjuden! Och för mig blir det premiär så då bör man väl ta på sig glitterstassen, klackeskorna och fjäderboan. Röd matta har de inte förstås, jag får ta med den röda trasmattan från köket för den riktiga glamourkänslan. Undra om de bjuder på champagne till minglet eller förväntas man ta med sig sin egen..?
 |
| "Ska fröken ha första slurken..?" |
Dagar som Lulebo: 72
Dagsnotering på flyttångestskalan: 3
lördag 3 september 2011
Svampsäsong i snårskogen
Idag stack vi till min pappas stuga i Kalix tokfina skärgård. Vi vandrade ut i svampskogen med korgar, ungar och den halta lurvtussen Atlas (en hund - inte en släkting).
Vilka framsteg jag gjorde på svampfronten! Nu känner jag igen skäggriska, karl-johan och smörsopp. Förut kände jag mig bara säker på kantarell och candida vaginalis.
Dagar som lulebo: 69
Dagsnotering på flyttångestskalan: 1,5 (skog och familj är bra för själen)
Vilka framsteg jag gjorde på svampfronten! Nu känner jag igen skäggriska, karl-johan och smörsopp. Förut kände jag mig bara säker på kantarell och candida vaginalis.
Dagar som lulebo: 69
Dagsnotering på flyttångestskalan: 1,5 (skog och familj är bra för själen)
torsdag 1 september 2011
En mentalpatient samt några skållade råttor
Efter karatepasset igår satt jag kvar i bilen utanför huset en stund. En hemsk tanke hade slagit mig:
Tänk om det inte var Norrbotten jag behövde, utan bara ett hus. Hade jag kunnat bo kvar i Blekinge och vara lycklig..? Jag grubblade på det ett tag, sen kom jag på att jag förmodligen såg ut som en förrymd mentalpatient där jag satt bakom ratten i min vita omlottknutna karatedräkt med blicken fäst på ingenting, så jag gick in.
Tankarna dröjer sig kvar idag. Var det kanske bara ett hus i Nättraby, med lagom gård jag hade behövt för att känna det som att man kom vidare och inte bara stod och stampade på samma ställe? Någon gunga till ungarna, ett par vinbärsbuskar och en grill? Hade det räckt? Då hade jag haft kvar mitt trygga jobb, mina vänner, min karateklubb och de korta vintrarna.
"Men känner du på det viset så flyttar vi tillbaka, då gör vi det nu medan ungarna har kvar kompisarna där nere" säger Förstående Maken och ger mig ännu mer ångest. För det skulle inte heller kännas bra.
Jag vill bo här. Men jag skulle vilja ha en enorm klo, en sån där som finns på tivolin som man stoppar i en peng i och så ska man styra med spakar och dyka ner och få tag i en nalle och sen få den att ramla ned i en lucka. En sådan skulle jag vilja komma med ovanför Karlskrona, dyka ner och grabba tag i Jenny, Andrea och de andra. När jag ändå var i farten skulle jag kunna passa på att slita upp hela mitt jobb och några av ungarnas kompisar. Sen skulle jag släppa ner dem här. Då skulle jag vara nöjd och glad.
Men skulle de stanna eller kila tillbaka till Blekinge snabbare än skållade råttor? Jag får låsa in dem i matkällaren några månader för säkerhets skull, tills de har vant sig. Jag släpper ut dem lagom till den vackra norrbottniska våren. Den lär komma i juni.
Dagar som lulebo: 67
Dagsnotering på flyttångestskalan: 8
Tänk om det inte var Norrbotten jag behövde, utan bara ett hus. Hade jag kunnat bo kvar i Blekinge och vara lycklig..? Jag grubblade på det ett tag, sen kom jag på att jag förmodligen såg ut som en förrymd mentalpatient där jag satt bakom ratten i min vita omlottknutna karatedräkt med blicken fäst på ingenting, så jag gick in.
Tankarna dröjer sig kvar idag. Var det kanske bara ett hus i Nättraby, med lagom gård jag hade behövt för att känna det som att man kom vidare och inte bara stod och stampade på samma ställe? Någon gunga till ungarna, ett par vinbärsbuskar och en grill? Hade det räckt? Då hade jag haft kvar mitt trygga jobb, mina vänner, min karateklubb och de korta vintrarna.
"Men känner du på det viset så flyttar vi tillbaka, då gör vi det nu medan ungarna har kvar kompisarna där nere" säger Förstående Maken och ger mig ännu mer ångest. För det skulle inte heller kännas bra.
Jag vill bo här. Men jag skulle vilja ha en enorm klo, en sån där som finns på tivolin som man stoppar i en peng i och så ska man styra med spakar och dyka ner och få tag i en nalle och sen få den att ramla ned i en lucka. En sådan skulle jag vilja komma med ovanför Karlskrona, dyka ner och grabba tag i Jenny, Andrea och de andra. När jag ändå var i farten skulle jag kunna passa på att slita upp hela mitt jobb och några av ungarnas kompisar. Sen skulle jag släppa ner dem här. Då skulle jag vara nöjd och glad.
Men skulle de stanna eller kila tillbaka till Blekinge snabbare än skållade råttor? Jag får låsa in dem i matkällaren några månader för säkerhets skull, tills de har vant sig. Jag släpper ut dem lagom till den vackra norrbottniska våren. Den lär komma i juni.
Dagar som lulebo: 67
Dagsnotering på flyttångestskalan: 8
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)