Igår: Görans jobb.
Idag: Skolavslutning och hejdå snälla fröken och gulleklassen. Och sötefröknarna på dagis som följt oss i nästan sex år.
Jag vet att det är bra att vara i kontakt med sina känslor, släppa ut sorgen och så vidare. Lik förbannat hatar jag att gråta och speciellt offentligt. Jag har aldrig riktigt fattat vitsen - det hjälper ju inte och ful blir man också. Ändå är jag numera en lättrörd person, någon hormonell bugg drabbade mig vid första graviditeten och stannade kvar trots omstart. Nu får allt från söta kattungar, en stött tå, en död humla och lyckliga barnaskratt mig att vilja ta till lipen, men jag kämpar emot.
Jag klarade mig genom skolavslutningen, till och med "Den blomstertid nu kommer", men bara för att alla sjöng med, det är värre när man bara är publik. När sången om "Vänner och våga vara den man är" sjöngs av min dotters klass var det nära ögat, men jag klarade mig med en snytning och en diskret tårtork. 6 fixade det fint. Hon verkar känna sig redo för nästa steg.
Sen var det dags för eldprovet. Dagisavskedet. Favoritfröken var den som var på plats och det var klart och tydligt att hon brottades med samma känslor som jag och Göran. Hur tackar man någon som varit ställföreträdande mamma och pappa sex timmar om dagen i flera år åt båda ens barn..? Vi gjorde så gott vi kunde med ord och en liten fågel som kvittrar när någon går förbi. Tårarna brände i ögonen men rann inte över. Det hade gjort 3 förvirrad. Hon var glad som en lärka, hon skulle ju få fira med glass! Lilla lärkan har svårt att somna ikväll. Hon brukar slockna senast kl 19 men låg fortfarande vaken kl 20 och nickade "ja" på frågan om det kändes konstigt att ha slutat dagis, men "nej" på frågan om hon kände sig rädd. Lilla tappra 3.
Imorgon är det dags för fler farväl då det är dags för fest för alla Karlskronavänner. Det känns rätt lugnt. Jag är färdiglipad och ungarna tjatar "ska vi inte flytta snart?".
Arm slides, crosscheck and report. We are ready for takeoff.
Dagar till flytt: 6
Dagsnotering på flyttångestskalan: 0 (Jajamen!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar