Haha, Karlskrona-Rutvik enligt Googlemaps

Jag tänkte bjuda in mina Karlskrona-vänner till Rutvik. Och som den fullservicevärd jag är tänkte jag utrusta dom med vägbeskrivning och karta.

Så vänner! Ta en nätt promenad genom Sverige. (Många av er är med i stegräknartävlingar i bästa pensionärsanda - här finns steg att hämta i massor!)

Och ja just det! Passera över Gotland och Finland också för att komma fram, det är bästa fotgängartipset enligt Googlemaps som också passar på att varna för att det kan saknas trottoarer längs sträckan.


Visa större karta

Dagar till flytt: 23
Dagsnotering på flyttångestskalan: 5 (för jäääävlar vad långt det är)

Passar på att sätta Rutvik på kartan också, bloggkartan:

Rutvik på bloggkartan.se
Luleå på bloggkartan.se
Karlskrona på bloggkartan.se

Att skita i det röda skåpet

Nu har jag fått se tre minuter film av vår lägenhet och den är så fin! Okej, groventrén som leder in till toaletten är lite skum, men den kommer säkert vara funktionell (läs: lätt att vädra, sånt är viktigt när man bara har ett badrum).

En rolig detalj är det röda skåpet i köket som hyresvärden ställt dit och som ingår i lägenheten. Precis det skåpet hade jag spanat in för cirka åtta år sen - innan jag träffade Göran - och planerade att köpa när jag en dag skulle bo i något större än i min lilla etta. När vi på bästa nyförälskelsevis satt (förmodligen nakna och i sängen - I remember the days...) och bläddrade i IKEA-katalogen visade det sig att Göran också hade siktat in sig på det. Sen flyttade vi ihop och när vi slog ihop våra hem blev det ingen plats över, så det blev inget skåp och strax efteråt slutade det tillverkas. Damn you IKEA.

Nu står det ändå där. I vårt kök. Som sagt: Meant to be.

Dagar till flytt: 24
Dagsnotering på flyttångestskalan: 2

Hade det varit blått hade vi kunnat ha det som extra toalett.

Halva inne

Våra första pinaler är på plats på nya adressen.

Med hjälp av en ryggskadad bror och två tappra svägerskor i flugviktsklassen kom en släplast med flyttlådor in i lyan.

Ett gäng lådor på ett golv kanske inte ger den där mysiga hemkänslan som får Timell och hans superinredare att falla omkull och tala i tungor på det rustika ekgolvet eller spontankomma på teppanyakihällen, men vi är i alla fall officiellt på plats. Nu ska bara resten av bohaget flytta de där 140 milen.

Och vi.

Dagar till flytt: 25
Dagsnotering på flyttångestskalan: 2

Timell ser allvarligt på saken.

Det gör teppanyakihällen också.

"Det är raggare överallt!"

Min man är uppe i norr med första flyttlasset och befann sig i Lulecity på kvällskvisten. När vi har varit uppe och hälsat på har vi mest hängt i Öjebyn, Råneå och Orrbyn hos släkten, han har med andra ord knappt varit i själva Luleå. Han ringde för att avlägga rapport:

"Jo, det är bra men det är fulla raggare överallt, de kör runt hela stan! Nästan alla har keps, är fulla  och spelar Eddie Meduza. Och det är massor av fulbilar, gamla Volvos och Mercor. Ska det vara så här varje helg så tror jag vi har hamnat fel!" Jag anade ett visst mått av desperation i hans röst efter mötet med vad han trodde det var Det Rätta Norrland. Släng dig i väggen norrsken och polcirkel, här ska dunkas plåååååt och visas röööööv! Liksom.

Det visade sig rätt snart att det just ikväll är någon form av julafton i raggarvärlden och det hela firades på brukligt vis med ett lämmeltåg i Impala (eller rostig Volvo) runt stan innan de rullade hem till Töre igen. Vi behöver alltså varken hänga ett par wunderbaums i backspegeln, hänga en pälssvans i antennen eller träna oss på att moona för att inte sticka ut för mycket från mängden. Bra.

"Välkomna till Luuuuuuuuleeee!"

Dagar till flytt: 26
Dagsnotering på flyttångestskalan: 4 (för hur är det riktiga Norrland nu för tiden?)

PS. Här skulle jag vilja tillägga något om fördomar och allas lika värde, men klockan är för mycket och jag är trött. Du kan väl låtsas att det står något politiskt korrekt, överslätande och klokt här.

Vem ska nu klippa mitt halshår?

Konsumentupplysning på Ronnebygatan i Karlskrona

I Karlskrona kan man få sitt halshår klippt för endast 40 kronor. Finns samma tjänst till samma fyndpris i Luleå?

Jag misstänker att det blir Karlskrona vs Luleå 0-1 på halshårsfronten.

Dagar till flytt: 27
Dagsnotering på flyttångestskalan: 3

Ska man flytta ska man vara på smällen

Av den enda enkla anledningen att om man lägligt nog är höggravid är ursäktad för att man sitter och småpetar i en låda med bestick och glas istället för att kånka, slita och släpa några tusen lådor. Det var jag förra gången vi flyttade för sju år sen och det var mycket mer trivsamt att sitta och titta på. Verkligen.

Å andra sidan har vid en eventuell graviditet istället nästan garanterat gått upp 25 kilo, fått Kalle Anka-fötter och åderbråck på ställen man inte visste att åderbråck kunde existera (yeees, the beaver). Fast det resultatet kan man nog få av ett flyttprojekt också: Tröstätande och skräpmat ger 25 extra kilo, man trampar trappor och tappar pianon på fötterna som blir platta och allt lyftande bjussar nog på några schyssta åderbråck.

Jag vet faktiskt inte vad som är värst, att vara på tjocken och avsluta det hela i den härliga smärtfesten som kallas förlossning - eller att flytta. Förmodligen flytta.

Jag vill inte bära en endaste lådjävel till och då har vi ändå bara packat det första lilla lasset som strax ska iväg! Sen ska man flyttstäda och kånka in grejerna i nya hemmet också. Jag tror att de flesta som fifflar med försäkringar och väljer att bränna ned hela bohaget förmodligen haft en flytt i planeringen.

Dagar till flytt: 28 (japp, vi har bestämt att vi sticker innan midsommarafton - vips så försvann två dagar)
Dagsnotering på flyttångestskalan: 7 (för det är så förbannat jobbigt och vi är inte ens halvvägs)

Och ett förtydligande: Nej. Inte. På. Smällen.

Vi flytt´ int.

I love Lule and Lule loves me (väl..?)

Det känns som att Luleå tar emot oss med öppna armar och ett jätteleende. Vi har sånt flyttflyt!

Skolan vi skrivit in 6 på välkomnade henne glatt och snudd på översvallande. De pratade varmt om att det var viktigt att få en bra start på en ny skola och alla andra saker som får ett nervöst mamma-hjärta att börja slå lite långsammare och därmed öka avståndet till den infarkt vi jagar i vårt flytta-150-mils-projekt.

Och så idag, efter att knappt ha stått i kö mer än en vecka, får vi veta att 3 har fått dagisplats precis där vi ville, bara några hundra meter från vårt nya, fina hem.

Take that Karlskrona, där vi köade ett år och fick plats på en tillfällig avdelning 7 km bort. Luleå vs Karlskrona 1-0 vad det gäller barnomsorgen.

Nu ska det bara ramla ett trevligt jobberbjudande över mig också. Men jag litar på Lule. Det kommer.





Dagar till flytt: 31
Dagsnotering på flyttångestskalan: 1,5  (Rekord!)

Kåt, glad och tacksam eller raka motsatsen?

Snart börjar den enda TV-serien jag följer slaviskt, Desperate Housewives. Ikväll slog det mig att det finns en risk att jag blir en sådan, i alla fall under sommaren. Kanske längre. Framtiden är lite oviss på sysselsättningsfronten för min del.

Min man börjar jobba två dagar efter att vi kommit upp med flyttlasset, ett vikariat på en av lokaltidningarna. Han är begåvad och kunnig på alla sätt och vis men kommer nog känna att han måste visa sig lite på styva linan ändå och därmed jobba arslet av sig (fast just arslet kan vara kvar, istället kan han fokusera på den begynnande magen - tycker jag - och herrejävlar vad jag hade strypt karln om han skrivit så om mig).

Själv har jag tagit föräldraledigt hela sommaren för att tryggt lotsa in barnen i Det Nya Livet och kommer alltså att vara huhållerska, lektant och städerska i ett par månader. Alla som har varit föräldralediga vet att det inte enbart (bra norrländskt ord som legat längst in bakom en dammig låda i mitt ordförråd, nu ska det fram igen) är en dans på rosor. Jo, om taggarna sitter kvar.

Tänkbart scenario i juli: Han kommer att komma hem sent, trött och sliten efter ännu en hektiskt dag och möta... vad? En kåt, glad och tacksam fru som nöjt berättar om alla nya bekantskaper och skojiga saker hon och ungarna gjort medan hon rört ihop en ekologisk böngryta som ungarna älskade? Eller kommer han att möta en sur, mycket okåt och gnällig fru som är allmänt less på hemmafrulivet och längtar tillbaka till jobbet, vännerna och stränderna som man alltid har inpå knuten i Karlskrona?

Jag vet faktiskt inte. Fast experterna säger i och för sig att det är bra med omväxling i ett förhållande. Fruns dagsform får helt enkelt bli en spännande överraskning varje dag han öppnar ytterdörren.



Typiskt okåt, oglad och otacksam hemmafru.


Dagar till flytt: 32
Dagsnotering på flyttångestskalan: En halvt desperat femma.

Nästan en brunbralla

Igår klättrade jag ett snäpp på karatestegen när jag klarade provet för oranget bälte. Lite synd rent estetiskt sett, mitt röda var så snyggt och vem klär egentligen i orange?

Superduper-sensei var på plats och skrämde livet ur oss med sin blotta närvaro. Han började träna karate redan i moderlivet (det sägs att han själv högg av navelsträngen med ett karateslag) och har en blick som borrar sig in i ens innersta själ medan man tillsammans med andra elever ska visa upp vad man kan. Med andra ord en rätt nervig situation.

Karate betyder "tom hand" men jag drabbades av tom hjärna inför superduper-sensei och höll handen lite fel under ett moment. Fick göra om. Ensam. Inför publik. Med superduper-senseis blick fastnaglad vid mig. Sket inte ner mig av skräck. Bra (det vill man ogärna göra i snövit dräkt, fråga Gunde Svan - han vet vad jag snackar om). Klarade både brallan och provet. Bra bra bra!

Det känns rätt deppigt att lämna min karateklubb i Karlskrona där jag tagit mina första stapplande steg i sparkdräkt, men jag har redan snokat reda på en ny klubb i Luleå. Bästa sättet att komma över en gammal är att skaffa sig en ny. Jag ringde för att kolla läget inför hösten och om de hade någon kö eller väntelista.

- Men hördu, int´ har vi nån kö int´. Det här är Norrbotten, här tar vi det lugnt. sa klubbkontakten på bredaste Lulemål.

Fast nu har jag hört på omvägar (jorå, karatefolk skvallrar också - det är ok så länge man bugar efteråt) att det råkar vara en bra klubb.

- De är riktigt skickliga på fighting. sa min nuvarande chefstränare ivrigt och fick något vilt och samtidigt drömmande i blicken.

Toppen. Jag hatar fightingbiten, helt enkelt för att det skrämmer skiten ur mig. Kanske ska jag höra om man får träna i brun dräkt i Luleå. För säkerhets skull.

Dagar till flytten: 33
Dagsnotering på flyttångestskalan: En karatekavat tvåa.

Hurra, oranget bälte och vita byxor.

Something smells fishy (Eller - man ska aldrig spontanköpa husdjur)

En vacker vårdag för två år sedan hamnade jag i djuraffären som ligger så lämpligt brevid skoaffären. Där stod jag och tittade storögt på de små gosiga byltena i burarna. Jag ville ha något litet och gulligt, något pluttigt att pyssla med (något som inte innebar nio månaders väntan som avslutas med ett smärtcrescendo och främlingar i vita rockar som drar en i tuttarna i jakten på Mjölken).

Några snabba beräkningar där faktorer som skötsel, allergiframkallande, tidsåtgång, veterinärkostnader samt hårdhänta - men ack så välmenande - barn räknades in och gjorde att jag till slut kom hem med... Ett 35-liters akvarium med fiskar som helt saknar förmågan att självdö.

Det var roligt i två dagar. Rofyllt ett par veckor. Algsamlande måste resten av tiden. Ändå har jag inte haft  hjärta att avliva de små stirrande slemdjuren. Men flytta till Norrbotten, de ska de banne mig inte. Därför har jag sökt med ljus och lykta efter någon som skulle vilja förbarma sig över de små liven och tro mig - det har inte varit lätt. Men nu, efter en efterlysning på Facebook har fiskarna hittat sin Moder Theresa, hämtas på tisdag och får då plats på ett förhoppningsvis mer kärleksfullt ställe och slipper att möta sitt öde i en kastrull med kokande vatten. Jag tror de är tacksamma.

Dagar till flytt: 34
Dagsnotering på flyttångestskalan: 3

På bilden ses Snäckis, Dykis och Tetrisarna.
Sugis (som gör just det för brödfödan)
gömmer sig i grottan och kommer bara fram när det är mörkt.
Den skummingen.

Jisses, nu flyttar svärmor också till Lule

I Lule eller dess omedelbara närhet finns redan följande släkt:

• Min mamma med man
• Min pappa med fru och mina småsystrar
• Min syster och alla hennes barn
• Min mans bror och ett varierande antal barn
• Min morbror med fru
• Ett antal mer avlägsna släktingar, tremänningar och sånt - men känner jag inte igen de på stan så gills de inte (nej det där med släktträffar är inget vi vurmar för).

Nu har dessutom mina svärföräldrar bestämt sig för att flytta närmare sina söner och barnbarn och lämnar Norrtälje för Luletrakten. Är de stalkers? Nej, inte ens påträngande. Okej, jag hade inte velat ha dem eller några andra släktingar som grannar men på några minuters avstånd är det bara som en ren bonus.

Fatta att vi kommer att gå från att ha i stort sett INGEN barnvakt i nästan sju år till att ha ett överflöd. Jag känner mig rik. 

Dagar till flytt: 35
Dagsnotering på flyttångestskalan: En rödvinslugn tvåa.

Living in a box

Flyttstylat

Så här hemtrevligt och fint har vi det i lägenheten nu. Faktum är att vi har haft det på det här viset i en vecka, tillräckligt lång tid för att hemmablindheten ska ha slagit till så att jag nästan ska ha slutat se det. Nästan.

Första flyttlasset går nästa helg. Så roligt det ska bli för min man att köra genom hela Sverige i 70 km/h med släp. Och som bonus får han göra det igen om en månad då andra och sista lasset går.

Då får jag den stora glädjen att köra upp den andra bilen med en treåring och en sexåring. 140 härligt harmoniska mil. Lyllo mig?

Dagar kvar till flytten: 36
Dagsnotering på flyttångestskalan: En bubbelplastad och nedpackad femma. För hur i helvete ska vi få plats med alla grejer på två släp?

Inga kotuttar, tack.

Alla föräldrar till barn med matallergier vet hur det är att försöka gå på café med ungarna. Med lite tur finns det överhuvudtaget något som det allergiska barnet kan äta och om det till och med skulle finnas TVÅ olika sorters tantkakor (för de är alltid det - torra saker som smakar kummin) så att det lilla barnet kan få göra ett val så är det rena rama julafton.

3 är allergisk mot mjölkprotein (därmed är allt som varit i närheten av en ko-spene bannlyst) och har fått finna sig i att sitta och knapra på en tråkig tantkaka medan hon kastat långa blickar efter konditoriets fluffiga gräddbakelser, rosa tårtbitar och bullande biskvier.

"Nej, du kan inte äta den..."

"De här kan du äta, de ser ju... jättegoda ut."

I Rutvik finns ett konditori. Ett konditori där nästan allt är mjölkfritt eftersom ägaren tydligen har en mjölkallergisk dotter. Jag blev så glad att det blev lite fuktigt i ögonvrån, tänk att ungen ska få välja som alla andra...

Vår flytt till Rutvik verkar mer och mer vara meant to be. För 3 kommer det att vara paradiset. Ett mjölkfritt sådant.

Dagar kvar till flytten: 37
Dagsnotering på flyttångestskalan: 2. Är mina ungar glada - är jag glad.

Jag är mor till Ola Lindholm och Björn Ranelid

Så är det. I alla fall när det gäller dialekterna mina barn har.

Stora 6 är lätt att beskriva. Hon blandar stockholmska (hennes fars fel) med en touch av Kattis Ahlström och högaktuella Ola Lindholm i satsmelodin. Sje-ljuden är nästan norrländska, men slinter lite mot finländska varianten (tänk dig Mark Levengood eller mumin säga "chef, stjärna, stjärt" - där har du det).

Lilla 3 är mer komplex och kör Björn Ranelid-stilen, dvs kan inte riktigt bestämma sig för vilken sorts R hon ska använda. Hon varvar sina försök till upplandsvarianten med riktigt gutturala och ibland svalda R, som seden är i Karlskrona. "Koååååwv" säger hon när hon vill ha korv, som en äkta pillemasare (norrlänningar uppmanas här att googla det ordet). 

Mitt barn?

I dessa söta och mycket personliga dialekter mixar de in ett och annat norrländskt uttryck och norrländskt öppna vokaler, "nååå" istället för "nåt" till exempel.

Jag undrar hur länge de kommer att fortsätta låta som nu. En sommar? Ett halvår? Jag har svårt att se framför mig hur 6 kommer att säga "Ja´vill int´ faaa´ dit. Ja´ is int´". Men så blir det väl.

Måste spela in dem. Spara. Föreviga. Minnas. Och... sakna?

Dagar till flytten: 38
Dagsnotering på flyttångestskalan: 3

Skräck, skam och sötsug = Rutvik

Eftersom jag till stor del vuxit upp i Kyrkbyn bara 3 km från Rutvik och eftersom min pappa, hans fru och mina två småsystrar bodde just i Rutvik på Gullhönevägen (vad tänkte vägdöparna?) så känns det som att jag har lite - om än något dammig - koll på stället.

Om jag sammanfattar mina starkaste känslor när jag tänker tillbaka på Rutvik (förutom det självklara, dvs känslan av pittoresk by med söta hus och ljuvligt tultande nakensystrar på gräsmattan) så blir det:

Skräck. Jag har ett mycket starkt minne av att jag cyklar mot Rutvik och precis brevid vägen uppenbarar sig plötsligt en enorm renhord. Mina sydliga läsare kan jag upplysa om att det inte är vardagsmat att möta renar i de bebodda trakterna kring Luleå. Det blev en väldig fart på den femväxlade lila cykeln förbi de gloende renarna. De funderade väl på vad det var för djur som passerade med sådan iver och som var utrustat med sådana märkliga horn, för jag antar att de inte var närmare bekanta med fenomenet bockstyre.

Skam. Lokaltrafiken ville erbjuda Rutviksborna stadstrippar med buss även under tider med lågtrafik. Då kunde man ringa till lokaltrafiken och säga att man hade tänkt att åka med bussen på lördagen kl 14.12 och då kom bussen. Oftast fick man då sitta helt ensam på hela bussen och skämmas. Jantelagen hade ett stark fäste i många tonårstjejer i Lule på den tiden och här kom en hel buss med chaufför bara för min skull när jag hade kunnat cykla de futtiga 12 kilometrarna, vad gör väl det att det är 23 minusgrader, det finns ju vantar?

Sötsug. Det är konditoriets fel. Det hände att jag och mina kompisar vallfärdade dit på våra cyklar för några kakors skull. Ty det här var tiden innan datorspelen hade slagit igenom, då hände det att ungdomar gjorde sånt bara för att aktivera sig.

Så. Om mina samlade intryck fortfarande är aktuella så kommer jag alltså att drabbas av skam och skräck på min nya hemort och föjden blir antagligen att jag försöker dämpa ångesten genom att tröstäta på det lokala konditoriet och blir både fet och fattig på köpet.

Nå, det är väl bra att stödköpa det närproducerade. Och om bussarna fortfarande kör på kommando så tänker jag se det som att jag har en mycket billig privatchaufför. Sjumeters limosine? Släng dig i väggen. Jag har en hel buss.

Dagar kvar till flytten: 39
Dagsnotering på flyttångestskalan: 3 (för hur bliiiiiiir det med dagis och vänner och allt?)

Lyx. Eller skam.

Bank! Bank! "Men är du inte klar snaaart då?"

Det verkar som att gudarna ler mot familjen Nilsson-Lindh. Vi fick lägenheten vi så oerhört gärna ville ha! Det är bottenplanet i en stor träkåk och trädgård, studsmatta och lekstuga ingår. Ljust och fint. Perfekt. Okej, lite nära vägen, men inte tre centimeter från E4:an, snarare några meter från byavägen. Och jag hade nästan varit beredd att bo tre centimter från E4:an, trädgårdar och lekstugor har tydligen en enorm effekt på mig.

Hallelujandet fortsätter! Tjejerna får äntligen var sitt  rum och kanske får jag och min man därmed tillbaka vårt. Jag inbillar mig nämligen att lyckan över det egna utrymmet ska göra att de vill ligga i sina egna sängar hela natten.

Visst hade det varit skönt med två toaletter, men har vi klarat oss så här länge med fyra personer på ett dass så gör vi det i fortsättningen också. Om det krisar får vi skicka ut nödiga ungar till grannarnas gräsmattor. Det måste väl räknas som ok så länge man plockar upp efter dom. Så är i alla fall kutymen med hundar.

(Och kära, nya grannar som mot förmodan läser detta: Jag skojar bara. Lovar! Ingen anledning att sätta upp elstängsel och rörelsedetektorer alltså.)

Jag förtydligar: EJ nödvändigt.

Dagar kvar till flytten: 40
Dagsnotering på flyttångestskalan: En fortsatt stabil tvåa

Jakten på harmoni och Galna Nakendamen

Själ(v)goda vågor på Saltö

Hit gick jag i ett försök att gjuta olja på tsunamivågorna som vällde hit och dit inom mig och kastade mig mellan hopp och förtvivlan: "Ska vi få Den Perfekta Bostaden? Kommer de att välja oss eller blri vi bräckta av Gulliga Gravidfamiljen som verkar vara våra främsta konkurrenter?  Jag borde ha varit ännu trevligare. Klart vi får det! Eller..? Kommer vi att tvingas tälta utanför morbror Arnes lägenhet på Tuna?"

Vågor ska ha en lugnande effekt på oroliga själar så jag satte mig ned, lyssnade på vågornas kluckande mot klipporna och inväntade harmoni. Den kom inte, istället blev jag kissnödig. Sen kom en arg mås.

Då tyckte jag att jag fått nog av inre stillhet.

Precis när jag satt och funderade på om ovan nämnda mening funkade som slut på det här inlägget ringde telefonen. Det var hyresvärden, han som håller vår framtid i sina händer. Vi fick det! Från midsommar blir vi Rutviksbor! Mer om det imorgon.

Hurra! (Det får ta mig fan duga som slut - för nu ska jag gå ut på balkongen och skrika åt Galna Nakendamen, Knarkarkillarna, söta Tant Ingegerd och resten av våra grannar i vårt trista spyfärgade tegelhyreshus att vi ska få hyra bottenvåningen i en villa med både lekstuga och studsmatta)

Dagar kvar till flytt: 41
Dagsnotering på flyttångestskalan: 2

På volley

Jag tror att jag nyss råkade dra igång volleybollträning för barn i Luleå. Det hela började med det här blygsamma mailet som jag skickade för någon timme sen:

"Hej!

Jag och min familj flyttar upp till Luleå från Karlskrona i sommar. Min dotter som fyller 7 år vill gärna spela volleyboll i en klubb. Har ni någon träning för barn? Om inte, finns det någon annanstans i Luleå?

Mvh

Tova Nilsson"

Det skickades till en avpersonifierad infomailadress tillhörande Lule Volley. Vem vittjar då den mailboxen? Jo, det visar sig vara en utflyttad Karlskronit som dessutom brukade hålla i vollebyollträningar i samma gympahall som jag tränar karate i. Oddsen för det? Ungefär samma som för att Spaniens bidrag ska ta hem en dunderseger i Eurovision Song Contest skulle jag tippa.

Personen i fråga skickade vidare förfrågan till ytterligare en entusiast och vips, så verkar det vara på gång. Det var kanske den välbekanta tummen som behövdes dra ur, fast den satt så gött, för tankarna på barnverksamhet hade tydligen legat och bubblat i tjocktarmen ett tag. 

Nu vill jag inte ta mig åt någon (större) ära, men det underlättar väl om man har ett medlemsunderlag. Och nu har de en, min dotter.

Dagar till flytten: 42

Dagsnotering på flyttångestskalan: En halvt nervös femma (kommer mina barn att hitta nya aktiviteter med något de tycker om att göra och hur evighetslång är kön till detta och varför ringer inte bara hyresvärden och säger att vi är så underbara att han vill ha oss till hyresgäster bums?)

Dagens i-landshjärtinfarkt: Vad är det med idrottsklubbars hemsidor? Informationen man vill hitta, dvs tider, priser, träningsgrupper och platstillång är i stort sett omöjlig att hitta, men det kryllar av info om senaste topplagsmatchen som alla som redan är med i klubben vet för länge sen eller så uppdaterades sidan senast 2008.

Urdragna tummar.

Att leva på hoppet

Kanske är det så att vi inte behöver våldsgästa släktingar och leva i kappsäck hela sommaren. Kanske vi inte i ren desperation tvingas ta en sunkig lägenhet på något skabbigt ställe och få vägglöss och mögelastma på köpet. Kanske är det så att vi inte behöver betraktas som hemlösa (fast jag kanske bad om just det när jag skämtade om hemlösa i gårdagens blogginlägg - karma osv - men hemlösa har väl också humor) utan ens en ordentlig c/o-adress.

Kanske kan vi snart visa bilder på ett riktigt trevligt hem och säga till barnen "Här ska vi bo och här är skolan du ska gå i 6 och titta vilken trevlig förskola du står i kö till 3".

För vi har hittat ett perfekt hem, med lekstuga, koja, varsitt rum till ungarna, lagom långt från stan men inte isolerat, ett mycket rimligt pris, nära till skolan och.. nu kommer det bästa: Inklusive studsmatta. Tänk att kunna dra det esset ur rockärmen och få se de oroliga och snudd på hemlösa barnens ögon vidgas till tefatsstorlek av pur förtjusning.

Dessvärre har vi konkurrens. En annan familj har också fått korn på Drömboendet och nu hänger det på att vi är trevligare än dom och klickar bättre med hyresvärden. Men det tror jag vi gör. Det känns nämligen helt rätt.

Åh, vad jag vill ha det! På studs.

Dagar kvar till flytten: 43
Dagsnotering på flyttångestskalan: En hoppfull tvåa.

Den svenska drömmen

Underbar och älskad av alla

Jag antar att jag är en fantastisk människa. Det måste jag vara med tanke på all uppvaktning jag fått på min 35-årsdag av mina kollegor, vänner, familjemedlemmar och släktingar. Speciellt mina kollegor och Karlskronavänner har varit ovanligt ivriga med firandet. Det har regnat gratulationer, kramar, halsband, choklad, tårtor och blommor över mig hela dagen. Antingen är jag helt enkelt underbar och älskad av alla, eller så är de så glada att bli av med mig att det är själva flytten de firar. För det kan väl inte ha något att göra med att jag glatt gick omkring på jobbet igår och inte lät någon missa att min födelsedag var i antågande?

Samtidigt kan jag inte låta bli att undra vilka vänner som kommer fira mig nästa år, i Lule. Nå, jag har ju släkten där och det är ju inte helt fel det heller. I värsta fall får jag väl samla ihop några hemlösa, sätta partyhattar på dem och muta dem med tårta för att få dem att låtsas vara Riktiga Vänner. Och min man, superfiraren, hustruhyllaren och tårtmakaren följer i alla fall med på flyttlasset. Han behöver inte mutas. Än. Bevis i tårtform nedan.

Min karatedräkt

Tårtan min man gjorde åt mig.

Dagar till flytten: 43
Dagsnotering på flyttångestskalan: En relativt mogen femma (men jag kan vara stärkt av födelsedagsmartinin, så egentligen är det nog en sexa idag med).

Det här kallar jag (numera) konst!

Ovärderlig konst på köksväggen

När verket ovan skapades av en meterlång revolterande konstnär mottogs det inte med kritikernas jubel. Inte heller när en annan kreatör (också den med en fysisk höjd på cirka tre badbollar) inspirerades av det ett par år senare och kreativt nog fortsatte där den första slutade blev det stående ovationer. Det blir sällan det när man väljer att uttrycka sig med tuschpennor på ny tapet. Faktum är att vi också har ett verk i bläck och krita i vardagsrummet också, så vi har gott om finkultur hemma.

I flera år har krumelurerna bara suttit där på väggen, efter några tafatta försök att sudda ut dem. De sitter där dom sitter och ingen har tänkt så mycket på det efter de där första dagarna då man gick och blängde på dem. Men nu, när vi ska flytta och lämna kvar de där strecken så känns det helt plötsligt lite sorgligt, det är ju en del av mina ungars barndom som hänger där - om man ska vara blödig och det är jag idag. Väggfasta målningar är svåra att få med och jag betvivlar att hyresvärden kommer att förstå storheten i dem, utan vill nog att vi ska stå för en omtapetsering.

Men om man ska se det positivt så höjer det statusen på dem, från endast känslomässigt värde till ett par tusenlappar. Och de kommer alltid finnas kvar, även om det blir bakom nya tapetlager.

Dagar kvar till flytten: 44
Dagsnotering på flyttångestskalan: En sentimental sexa.

Karlskrona jävlas med mig

Vitsippor på Saltö

Karlskrona passar på att visa sig från sin bästa sida just nu, förmodligen bara för att jävlas genom att bygga på min ångest inför att släppa taget om den genom att vråla "Se så vackert, fint och trevligt det är, stanna här! Här är det jättebra för barnen att växa upp!"

Ekholmen

Då gäller det att slå dövörat till och tänka på att i de där alla skogsbackarna som är översållade av vitsippor gömmer sig ett stort antal smittspridande fästingar och vårvärmen som har varit här i över en månad har ändå inte riktigt suddat bort alla minnen av grå, kall och snålblåsig vinter och dess likasinnade invånare.

Men så dyker det upp små fingervisningar som liksom vill påminna mig om att allt bara inte är kullerstenar, havsbrisar och gulliga träkåkar från 1930. Som här:

Fynd i betonggris på Borgmästargatan

Någon har bajsat i hålet på en betonggris. Jag väljer att se det som ett tecken.

Dagar till flytten: 45
Dagsnotering på flyttångestskalan: En optimistisk fyra.

Tuffa tider för en trygghetsknarkare

Nu börjar det. Både i bloggen och i verkligheten. Efter att ha längtat, fasat, skjutit upp och till slut bara tagit tag i det: Vi flyttar. Snart.
För varje bekräftelse om uppsägning som dimper ned i brevlådan stiger min puls med några slag i minuten. Här i Karlskrona hade vi och har ett litet tag till:

• Dagis. Med gullefröknarna och dit vi traskat i nästan sex års tid.
• Skola och fritis. Med det älskade "snickret" och alla kompisarna.
• Ett hem. Dit vi tagit hem barnen från BB och där de tagit sina första steg.
• Nära vänner. Bästa, fina, gullekompisarna.
• Och inte att förglömma: Två fasta jobb med trygga årsinkomster.

 I Luleå har vi än så länge ingenstans att bo, inga bästa kompisar, ingen barnomsorg och vad det gäller jobb så tryggas vår framtida försörjning just nu endast genom ett par månaders sommarvikariat på en lokaltidning för min man.

För någon vecka sen fastnade jag i en svartvit journalfilm på Kunskapskanalen "Så går det till att baka barkbröd". Jag passade på att memorera, för säkerhets skull.

46 dagar till flytten.
Dagsnotering på flyttångestskalan: En stark sjua.