Jag har hunnit bearbeta det mesta av min separationsångest under de år jag motsträvigt sagt "nej, vi väntar lite, jag trivs här, jag vill inte flytta" men till slut var jag redo, eller så redo man nu kan bli inför ett sånt här äventyr. Göran däremot har varit den som gasat på "jo, vi flyttar nu, tänk vad härligt för barnen med alla släktingar och snön" och det har varit föremål för många hetsiga diskussioner.
Jag tror inte han hade väntat sig det känslosamma avskedet han fick på sin sista jobbdag. Alla lyckönskningar, uppriktiga hyllningar, mail, vinflaskor, picknickorg, kort, tavla och kramar. Idag kom känslorna ikapp honom. Han läser mail på mail och korten igen och snyftar till och ser ut som en tufsig (och smått rödvinslullig och förvissor rätt skäggig - men ändå) gosse som tappat veckopengen i gatubrunnen.
Göran. Det går över. För mig tog det bara 4-5 år.
 |
| Från vänster. Vin de la tröst. Göran. |
Dagar till flytt: 7
Dagsnotering på flyttångestskalan: 1 (Rekord! Är vi inte framme snart?)
Och nej, jag är ingen elak fru (inte den här gången i alla fall), bilden är publicerad med tillstånd av självaste Göran. Han har kontakt med sina känslor, serru. Manligt och älskvärt, tycker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar