Something smells fishy (Eller - man ska aldrig spontanköpa husdjur)

En vacker vårdag för två år sedan hamnade jag i djuraffären som ligger så lämpligt brevid skoaffären. Där stod jag och tittade storögt på de små gosiga byltena i burarna. Jag ville ha något litet och gulligt, något pluttigt att pyssla med (något som inte innebar nio månaders väntan som avslutas med ett smärtcrescendo och främlingar i vita rockar som drar en i tuttarna i jakten på Mjölken).

Några snabba beräkningar där faktorer som skötsel, allergiframkallande, tidsåtgång, veterinärkostnader samt hårdhänta - men ack så välmenande - barn räknades in och gjorde att jag till slut kom hem med... Ett 35-liters akvarium med fiskar som helt saknar förmågan att självdö.

Det var roligt i två dagar. Rofyllt ett par veckor. Algsamlande måste resten av tiden. Ändå har jag inte haft  hjärta att avliva de små stirrande slemdjuren. Men flytta till Norrbotten, de ska de banne mig inte. Därför har jag sökt med ljus och lykta efter någon som skulle vilja förbarma sig över de små liven och tro mig - det har inte varit lätt. Men nu, efter en efterlysning på Facebook har fiskarna hittat sin Moder Theresa, hämtas på tisdag och får då plats på ett förhoppningsvis mer kärleksfullt ställe och slipper att möta sitt öde i en kastrull med kokande vatten. Jag tror de är tacksamma.

Dagar till flytt: 34
Dagsnotering på flyttångestskalan: 3

På bilden ses Snäckis, Dykis och Tetrisarna.
Sugis (som gör just det för brödfödan)
gömmer sig i grottan och kommer bara fram när det är mörkt.
Den skummingen.