Superduper-sensei var på plats och skrämde livet ur oss med sin blotta närvaro. Han började träna karate redan i moderlivet (det sägs att han själv högg av navelsträngen med ett karateslag) och har en blick som borrar sig in i ens innersta själ medan man tillsammans med andra elever ska visa upp vad man kan. Med andra ord en rätt nervig situation.
Karate betyder "tom hand" men jag drabbades av tom hjärna inför superduper-sensei och höll handen lite fel under ett moment. Fick göra om. Ensam. Inför publik. Med superduper-senseis blick fastnaglad vid mig. Sket inte ner mig av skräck. Bra (det vill man ogärna göra i snövit dräkt, fråga Gunde Svan - han vet vad jag snackar om). Klarade både brallan och provet. Bra bra bra!
Det känns rätt deppigt att lämna min karateklubb i Karlskrona där jag tagit mina första stapplande steg i sparkdräkt, men jag har redan snokat reda på en ny klubb i Luleå. Bästa sättet att komma över en gammal är att skaffa sig en ny. Jag ringde för att kolla läget inför hösten och om de hade någon kö eller väntelista.
- Men hördu, int´ har vi nån kö int´. Det här är Norrbotten, här tar vi det lugnt. sa klubbkontakten på bredaste Lulemål.
Fast nu har jag hört på omvägar (jorå, karatefolk skvallrar också - det är ok så länge man bugar efteråt) att det råkar vara en bra klubb.
- De är riktigt skickliga på fighting. sa min nuvarande chefstränare ivrigt och fick något vilt och samtidigt drömmande i blicken.
Toppen. Jag hatar fightingbiten, helt enkelt för att det skrämmer skiten ur mig. Kanske ska jag höra om man får träna i brun dräkt i Luleå. För säkerhets skull.
Dagar till flytten: 33
Dagsnotering på flyttångestskalan: En karatekavat tvåa.
 |
| Hurra, oranget bälte och vita byxor. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar