Skräck, skam och sötsug = Rutvik

Eftersom jag till stor del vuxit upp i Kyrkbyn bara 3 km från Rutvik och eftersom min pappa, hans fru och mina två småsystrar bodde just i Rutvik på Gullhönevägen (vad tänkte vägdöparna?) så känns det som att jag har lite - om än något dammig - koll på stället.

Om jag sammanfattar mina starkaste känslor när jag tänker tillbaka på Rutvik (förutom det självklara, dvs känslan av pittoresk by med söta hus och ljuvligt tultande nakensystrar på gräsmattan) så blir det:

Skräck. Jag har ett mycket starkt minne av att jag cyklar mot Rutvik och precis brevid vägen uppenbarar sig plötsligt en enorm renhord. Mina sydliga läsare kan jag upplysa om att det inte är vardagsmat att möta renar i de bebodda trakterna kring Luleå. Det blev en väldig fart på den femväxlade lila cykeln förbi de gloende renarna. De funderade väl på vad det var för djur som passerade med sådan iver och som var utrustat med sådana märkliga horn, för jag antar att de inte var närmare bekanta med fenomenet bockstyre.

Skam. Lokaltrafiken ville erbjuda Rutviksborna stadstrippar med buss även under tider med lågtrafik. Då kunde man ringa till lokaltrafiken och säga att man hade tänkt att åka med bussen på lördagen kl 14.12 och då kom bussen. Oftast fick man då sitta helt ensam på hela bussen och skämmas. Jantelagen hade ett stark fäste i många tonårstjejer i Lule på den tiden och här kom en hel buss med chaufför bara för min skull när jag hade kunnat cykla de futtiga 12 kilometrarna, vad gör väl det att det är 23 minusgrader, det finns ju vantar?

Sötsug. Det är konditoriets fel. Det hände att jag och mina kompisar vallfärdade dit på våra cyklar för några kakors skull. Ty det här var tiden innan datorspelen hade slagit igenom, då hände det att ungdomar gjorde sånt bara för att aktivera sig.

Så. Om mina samlade intryck fortfarande är aktuella så kommer jag alltså att drabbas av skam och skräck på min nya hemort och föjden blir antagligen att jag försöker dämpa ångesten genom att tröstäta på det lokala konditoriet och blir både fet och fattig på köpet.

Nå, det är väl bra att stödköpa det närproducerade. Och om bussarna fortfarande kör på kommando så tänker jag se det som att jag har en mycket billig privatchaufför. Sjumeters limosine? Släng dig i väggen. Jag har en hel buss.

Dagar kvar till flytten: 39
Dagsnotering på flyttångestskalan: 3 (för hur bliiiiiiir det med dagis och vänner och allt?)

Lyx. Eller skam.