Saker att tänka på innan man sätter sitt barn i någon form av sport

Man måste tänka på rätt många saker så att det blir ett bra val. Ett bra val för föräldern alltså...

1. Var utförs idrotten? Ishallar och myggiga miljöer är inte bra när man ska stå och huttra och vänta sig igenom matcher och träningar. Då går tex konståkning och orientering bort på en gång. Helst ska det vara något inomhus, med normal temperatur.

2. Hur dyrt blir det? Här går ishockey fett bort. Likaså ridning (Vadå, det behövs väl bara en hjälm, tänker du. Men sen kommer det att tjatas om en egen jävla häst i flera år - det är också en kostnad, om än mental.)

3. Hur mycket måste jag engagera mig? Att stå utanför mataffären och sälja Bingo-lottor är faktiskt inte något jag vill ha som hobby. Inte heller vill jag vara parkeringsassistent på flyguppvisningar för att dra in några kronor till klubbkassan. Sån är jag. Jag har annat för mig.

4. Hur kul är sporten för åskådaren? Och här ska man inte låta sig luras... Skidor till exempel är ju kul att se på TV, men inte ett dugg skoj i spåret. Man får ju bara se 20 sekunder (okej, längre om de är riktigt dåliga) av åkaren, sen är de borta bakom en backe och du får stå och glo på en frusen tall tillsammans med din lika frusna bakdel.

På alla dessa punkter har jag nu dragit en fyrdubbel nitlott. 6 vill nämligen börja spela fotboll. Tydligen måste man göra det om man bor i Rutvik, annars blir man tvångsförflyttad från orten.

Och förstås. Här spelar man på idrottsplatsen Myggvallen (den heter så av en anledning). Och dubbelbonus i insektslotteriet! Hennes lag håller till på den lilla planen som heter Knottis. 

Vill du ha tag i mig så hittar du mig vid fotbollsplanen fastfrusen vid en lyktstolpe, jag kommer förmodligen att ha slickat på den av ren uttråkning. Eller så hänger jag utanför mataffären och säljer lotter (eller mig själv om de där spikskorna är väldigt dyra). Du känner igen mig på myggbetten.

Känns... malplacé.

Dagar som Lulebo: 36
Dagsnotering på flyttångestskalan: 4

En uppdatering: Efter premiärträningen måste jag säga att det var över förväntan både för 6 och mig.
Tränarna (kände igen en av killarna, kanske från högstadietiden, men inget gammal hångel) verkade skitbra och hade helt rätt inställning till att man ska ha kul och att det inte är så viktigt att vinna. De slutade med att bunta ihop laget och gruppskrika "tjejerna äger!" Värmde gott i feminsthjärtat. Men tro nu inte att jag blivit helt fotbollsfrälst bara för det...