Jag fick jobb, men sa nej. Fan..?

Apropå slutet på inlägget igår.

Jag ringde till chefen på en redaktion i Luleå, bara för att tala om att jag var här och att jag skulle kunna rycka in som inhoppare vid behov någon dag här och där under höstterminen. Döm av min förvåning när jag får ett erbjudande om ett vikariat på nyheterna som skulle rädda hösten ekonomiskt. Och vips så hade jag haft en fot inne på företaget som hade kunnat leda till något annat och dessutom hade den sociala biten varit räddad (jobbarkompisar!) Efter en sommar som till största delen tillbringats ensam med barnen är törsten efter vuxenumgänge lika stor som en ökenmarathonists efter vatten. Det är nästan så att jag ser hägringar i vardagsrummet ibland. Ett morgonmöte med kollegor hade varit som en hel jäkla oas.

Istället för att säga "jag ska tänka på saken, jag ringer upp om en stund hör jag mig istället säga "nej, att vara nyhetsreporter är inget jag brinner för så jag pluggar nog istället, men hör av dig om något annat dyker upp".

Å andra (och tredje) sidan så ska man gå på magkänslan och den första tanken är ofta den rätta. Å fjärde sidan så blir det vad man gör det till, jag har jobbat med nyheter förr och gör det rätt bra men jag är inte Murveln, Nyhetsjägaren, Guldspadegrävaren och bara tanken på att sitta med på ett landstingsfullmäktige får min själ att dö en smula. Å femte sidan är jag inte så jäkla sugen på att plugga trettio poäng pedagogik som jag av någon anledning tog som förstahandsval på universitetet för att kunna rycka in som medialärare med åtminstone en gnutta behörighet. Å sjätte sidan flyttade vi hit för att få förändring i livet och testa något nytt. Å sjunde sidan kan jag som du säkert märker älta det här i evigheters evighet utan att bli klokare. Å åttonde sidan är det fredag och jag har en flaska Martini i kylen. Man får se det från den ljusa sidan.

Dagar som Lulebo: 40
Dagsnotering på flyttångestskalan: 7