När man inte längre bor vid stans mest trafikerade gata omgiven av mängder av potentiella knarkarkvartar och fartdårar så kan det vara dags att ge ungarna lite längre koppel.
6 fick idag frakta sig helt själv och dessutom på sparkcykel i nya hjälmen till en kompis som bor ett par hus bort på den stillsamt trafikerade gatan. Jag stod gömd bakom en buske (jag hänger mycket i buskar nu för tiden, igår var det vinbärsplockning - idag spionage) och såg en stolt figur vingligt sparka sig fram mot friheten.
En minut efter att hon försvann bakom krönet passerade en skåpbil mig från motsatt håll och den något överbeskyddande mammahjärnan satte igång att arbeta på högvarv. "Tänk om dom tagit henne! Tänk om hon sitter inlåst i lastutrymmet nu?!?!".
Hade jag nu varit helt galen hade jag ringt 112, skrikit något om kidnappning och ryckt tag i 3s sparkcykel och följt efter bilen i så hög hastighet att de små rosa gummihjulen säkert börjat smälta. Men nu är jag endast en smula paranoid så jag nöjde mig med att ringa nummerupplysningen och bli kopplad till huset 6 satt kurs på. Och visst var hon där.
Jag tror att det är bra att det här med att släppa på kopplet får ske med en decimeter åt gången. Vi behöver tid att vänja oss. I alla fall jag.
Dagar som Lulebo: 30
Dagsnotering på flyttångestskalan: 3 (det är dubbelt det där med frihet)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar