Det spökar

Jag tror min man jobbar på en oljerigg snarare än en tidning. Jag har knappt sett röken av honom på en vecka och sjudagarspasset avslutas med en arbetsdag mellan 12-22. När han väl kommer hem får han se sin vackra fru som  väntar i fönstret:

Evil Labolina.

En fru som drabbats av dålig hy av klimatförändringen genom att flytta från tropisk luftfuktighet till taigatorr och i ren desperation tar till ansiksiktsmasker (hjälper föga) i ett tappert försök att uppnå persikostatus. Det går sådär, just nu apelsinnivå vilket i och för sig är att föredra framför en luden kiwi, men det är väl bara en tidsfråga.

Det yttre speglar det inre. Efter att i en längre period tjänstgjort som ensam vuxen på hemmaplan med snål budget, halvtrist väder och två uttråkade barn irrar jag omkring som en osalig ande på kvällarna och kastar längtansfulla blickar på klockan. Är det dags för avlösning strax så jag får kasta mig ut på vilda äventyr som slösurfning i sängen, rensning av ogräs eller helt enkelt tömning av vinbox?

Bristen på spänning i mitt liv väger jag upp med hjärngymnastik som Vad i helvete ska vi äta till middag i dag då? Hur många gånger kan man höra ordet "mamma!" på en och samma dag innan huvudet exploderar? Och hur kan man konstruera en soffa som inte går att få in dammsugaren under?

Dagar som Lulebo: 21
Dagsnotering på flyttångestskalan: 7