Varför kvinnor gör det kollektivt

Efter avslutad lektionsdag på universitetet stod jag vid busshållsplatsen och saknade mina långkalsonger.

Jag var i alldeles för god tid (tidspessimistens gissel är den eviga och självvalda väntan) och utan min smartphone som inte är tillräckligt smart utan befinner sig på kompetensutvecklingskurs i 3-4 veckor. Alltså fick jag använda hjärnan istället för diverse appar för att fördriva tiden.

Tankarna föll av naturliga skäl på bussar.

Man har inte levt fullt ut förrän man har stått i -27 grader och väntat på en skolbuss som aldrig kommer. Jag och två klasskompisar åkte skolbuss på vintrarna i mellanstadiet de tre kilometrarna till skolan och det hände titt som tätt att busschaffisen glömde bort oss. En bra dag var bussen kanske bara tio minuter sen, men ändå hann vi med att få bortdomnade tår och is i ögonfransarna.

Därför blev vi av förståeliga skäl alltid väldigt glada när bussen faktiskt dök upp bakom kyrkan, vänligt lysande fönster i midvintermörkret. Det var som att få kliva in i en stor famn av värme när dörrarna öppnades och vi räddades från den bistra kylan och klämde in oss tre på ett dubbelsäte för att slippa sitta brevid någon av de skräckinjagande högstadieeleverna.

Jag tror det är därför jag alltid blir så glad när jag ser bussar, särskilt  på morgonen. De har blivit symboler för slut på lidande och jag blir lugn och trygg.

Eller så är det det att jag blivit vuxen och lärt mig uppskatta de där vibrationerna de skapar när de står på tomgång vid busshållsplatserna, där kan vi snacka helkroppsmassage, inklusive kroppsdelar som aldrig någonsin vidrörs av en seriös massör. Kanske därför så många kvinnor åker buss.

Dagar som lulebo: 116
Dagsnotering på flyttångestskalan: 2 (kalasplaneringar och plugget gör att jag inte hinner älta)