Jag behöver gammalt bajs

Det var en vacker morgon i Rutvik. Frosten låg som ett diamantpuder över gräset och passade på att gnistra på allra bästa sätt innan solens strålar blev för varma. Höstlöven skiter fullständigt i jantelagen och vältrar sig i sin egen färgprakt, den lilla tid de har innan de ska falla ner till marken och ruttna. Du fattar, det är så fint här nu att det nästan gör ont.

Eller, det gör ont. Men det kanske inte har så mycket med skönheten runt omkring mig att göra.

Färgorgie.

De senaste dagarna har det varit rätt tungt. Jag tror jag vet varför. Ända sen vi flyttade hit har jag haft fokus på att barnen ska ha det bra och lagt massor av energi på att grubbla över frågor som: Får hon vara med och leka? Är de andra barnen snälla? Varför blev hon inte bjuden på kalaset? Kan 6 ha overall till vintern som hon vill eller blir hon retad då? Trivs hon? Längtar hon tillbaka? Och är det här verkligen ett bra ställe för barnen?

Men de sista veckorna verkar det mesta ha fallit på plats. Både 3 och 6 studsar glatt iväg till kommunens omsorger och det har varit rena rama fritisgården här hemma ibland när kompisarna hälsat på. Tjejerna älskar att släktingar halkar in på ett bananskal lite då och då istället för att intensivumgås under en hektiskt vecka med flängande hit och dit för ALLA måste hinnas hälsas på innan vi ska försvinna 150 mil bort igen. Barnen har det alltså bra.

Då kan jag börja fundera på hur jag har det. Jag kan inte sticka under stol med att jag saknar mina vänner i Karlskrona, stans kullerstensgator, de söta trähusen och havet i ständig närvaro. Men även om vi skulle flytta tillbaka så skulle det inte vara hemma. Luleå är inte heller hemma. Inte än.

I somras när vi var mitt i flytten var en av mina döttrar förtvivlad över uppbrottet och sa "Det känns som att jag svävar i rymden och inte kan komma ner. Det känns som att jag sitter på havet ensam i en båt och inte ser land. Det känns som att jag gått vilse i skogen och inte hittar hem." Så känner jag nu. Jag känner mig rotlös.

Jag pratade om känslorna med en tjej i min kurs, hon har också brutit upp från jobb och vänner och flyttat till Luleå. "Det var verkligen jättejobbigt i början, men det går bättre nu." sa hon med sorgset tonfall och blanka ögon. Det var två år sen hon flyttade hit.

Jag hoppas innerligt att jag hinner slå rot snabbare än så. Är det någon som kan bistå med lite gödsel för att snabba på processen så är det bara att ösa på.

Dagar som lulebo: 102
Dagsnotering på flyttångestskalan: 9 (för egen del, idag låter jag inte barnens trivsel trösta mig)