Det är FN-dagen och det uppmärksammas genom att Rutviksskolans elever får tillfälle att träffa folk från andra länder. Det bor nämligen inga invandrare här, vilket känns lite torftigt. En slöja, kaftan eller bara en lätt currydoft skulle bryta av mot alla Volvo kombi och Didrikssonjackor på ett befriande sätt.
Det var ont om invandrare i Luleå när jag växte upp, i alla fall i Gammelstad. På hela Stadsöskolans högstadium fanns inte en enda, ett par adopterade barn fick stå för det exotiska. Inte förrän i gymnasiet fick man börjas konfronteras lite med sina fördomar. På tok för sent, tycker jag. Och det var först på 1990-talet som jag minns att man såg folk i lite mörkare nyanser på stan, det var när jugoslaverna kom. I små grupper drog dom omkring i den vinterkalla stan i för tunna kläder och spräckliga jeans och såg så vilsna ut.
Skolan gjorde sina tappra försök att bjuda sina eleverna på mångfald och udda människor. Jag minns Knarkaren och Mongoliden (jag vet att det heter Downs syndrom - det visste vi inte då) som fick oss att samlas i klassrum eller aulan och storögt och lite zoo-likt fick lära oss om hur livet kunde vara om man råkat hamna snett eller fått en kromosom för mycket. Den jag minns starkast är Auschwitsöverlevaren med den intensiva blicken som till och med fick de tuffaste killarna att få något blankt i ögonen under såväl keps som grungemössa.
En temadag är bättre än inget alls och förmodligen lär sig Rutviksbarnen en hel del idag. Det dem tyvärr inte får lära på ett naturligt sätt är att en kompis lika gärna kan heta Emilia, Vanessa, Ahmed eller Tarun och bli bjuden på köttfärssås med märkliga kryddor av en vänlig pappa som råkar komma från Iran. 7 (före detta 6) vet det där, jag hoppas bara att hon kommer att komma ihåg det.
Dagar som lulebo: 121
Dagsnotering på flyttångestskalan: 5 (det är mycket nu)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar