Att dyka ned i Det Förflutna (Eller: Att hoppa i galen tunna)

Att flytta tillbaka till staden man växte upp i är som att hoppa rakt ner i en tunna med Det Förflutna. Vad är det då för tunna? En härlig, stor, varm badtunna? Ja, oftast. Som när jag minns fnissande samhörighet, sommarkvällarna i Annicas farmors stuga och äventyren mellan (och på) kyrkstugorna vi bodde bland.

Det finns också tunnor fyllda med is. Tunnor man noggrant förseglat och baxat in i hörnet längst in i källaren, lätt att glömma kvar när man flyttar och således inte längre ens eget bekymmer! Men när man flyttar tillbaka och glad i hågen går ned i källaren för att se sig om i de nygamla omgivningarna så hittar man dem. Där står de och ruvar i sitt mörka hörn. Är man modig och går fram, blåser bort dammet och gläntar lite på locken så kan man se att isen har smält en hel del i de flesta, men i några råder fortfarande permafrost.

Vad ska man då göra alla tunnor? De kan ju inte stå där och ta upp en massa plats, det förstör feng shuin och utrymmet behövs till andra, trevligare saker. Man borde öppna dem och gå igenom dem för att försäkra sig om att man är klar med innehållet och sen slänga dem på tippen. Man får ta en i taget helt enkelt, radda upp dem och beta av dem en och en allteftersom man känner sig redo.

Men ibland kan de där tunnorna öppnas av andra, utan att man är beredd på det trycks man ned bland isbitar som en champagneflaska på kylning - nä, det var för glamoröst i sammanhanget - kanske snarare som en färsk marulk i charkens frysdisk. Så var det här om dagen:

Jag strosade omkring i en klädaffär och hittade några plagg jag ville ha. Det var lite kö till kassan och jag stod och pillade på mobiltelefonen och tittade inte upp på expediten förrän det bara var en person före mig. Jag blev först väldigt förvånad av det jag såg, för inte visste jag att Djävulen numera jobbar i affär..?

Jag undrade om jobbet som expedit bara är ett extraknäck och att den huvudsakliga arbetsuppgiften fortfarande är att försöka förpesta utvalda personers tillvaro så mycket det går. Sen kom ett mycket litet bombplan och fällde en oerhört välriktad bomb så att hon och endast hon sprängdes i tusen bitar. Nej, så var det inte, men det hade ju varit praktiskt för då hade jag inte behövt snabbkonfronteras med problemet "vad i helvete gör jag nu?".

Jag valde alternativet att låtsas som ingenting (herregud det var ju femton år sen och folk förändras, hon kanske är snäll nu, hon kanske inte ens känner igen mig och hennes vapendragare är inte heller här och då är hon relativt harmlös) och fipplade med alla tretusen medlemskort jag har i plånboken, räckte fram fel (de ser ju för fan likadana ut allihopa), vilket Djävulen syrligt påpekade och då såg jag den, den där glimten i hennes ögon. Visst kände hon igen mig och hon såg att jag kände igen henne. Så där stod vi med disken mellan oss som säkerhetsbarriär och kände igen varandra, jag med nederkroppen nedtryckt i istunnan men det var det tacksamt nog ingen som lade märke till, hon förmodligen i ett par välmatchande skor.

Tanken slog mig att jag skulle säga något, fråga något. Kanske något i stil med: Varför var ni så elaka? Varför sa ni inte hej (om inte chefen var där förstås)? Varför svarade ni inte när jag frågade något? Varför nekade ni när jag konfronterade er men jag såg på blickarna ni utbytte att ni visste att det var sant och att ni dessutom tyckte om det? Tycker du fortfarande om det? Störde det er att jag vägrade sluta och envist jobbade kvar tills jag kom på vad nästa steg i livet skulle bli?

Men jag sa ingenting. Vad skulle det tjäna till? Svaren finns inte. Jag råkade bara komma i vägen för ett par personers egna osäkerhet och rädslor. Jag vet det nu och jag visste det redan då, det var det som gjorde att jag fortsatte komma till jobbet, fast det gjorde ont.

Jag betalade, tog påsen med kläder och tog ett rejält tag i min osynliga permafrosttunna med båda händerna på bästa hoppa-säck-vis och dunsade ut ur affären i lugn takt. Dunk, plask, dunk, plask, lät det. Vad var det där blöta? Förvånat tittade jag ned i tunnan, hade jag kissat på mig? Nejdå. Det var bara smältvatten.

"Du har sju dagars öppet köp. Var det bra så..?"

Dagar som lulebo: 73
Dagsnotering på flyttångestskalan: 2