En förlorad oskuld

Min akademiska oskuld är officiellt förlorad. Jag hade sparat mig länge och bara haft närgågna förhållanden med folkhögskola och diverse kvällskurser sen jag tog studenten (dvs stod halvfull på en trappa i ful vit mössa klockan tio på förmiddagen och vrålade segervisst trots mediokra betyg). Det var dags, jag var mogen och hade hittat en kurs jag tyckte om och den sa att den tyckte om mig också.

Den första av åtta lektionsdagar i distankursen Kreativt skrivande på Luleå Tekniska Universitet var i måndags. Eftersom jag är tidsfascist var jag där i god tid innan lektionen skulle börja 8.15, jag hade dubbelkollat tiden och klassrummets nummer och trodde entusiastiskt att jag upplevde den berömda Akademiska Kvarten när klockan var 8.23 och ingen lärare och bara ett fåtal elever dykt upp.

Med gemensam tankeverksamhet lyckades vi komma fram till att lektionen började klockan nio, av hänsyn till långväga studenter, det hade någon läst i ett utskick. Det  passade mig utmärkt eftersom jag förutom att vara tidsfascist också är notorisk kaffedrickare och cafét låg precis i närheten. Den där kvarten får jag nog uppleva på riktigt tids nog.

Om själva kursen kan jag säga att det var förbannat roligt att sitta med alla dessa härliga människor med skrivambitioner och att sätta saker på pränt på beställning i två dagar, men också oerhört jobbigt. När skrev jag senast något för hand med papper och penna som varit längre än en inköpslista? Höger arm är lite öm (man är vältränad!) och jag har fått tillbaka förhårdnaden på ringfingret som jag hade upp till datoråldern eftersom jag håller pennan helt fel. Nu kan jag pusta ut ett tag innan det är dags att ta tag i inlämningsuppgiften och nästa kursträff. Kanske ska jag fixa nytt batteri till datorn så jag kan skriva på den istället och det utan att dra fem meter sladd genom hela klassrummet.

D413. Här hände det.

Jag har hållt mig undan från högskolepoäng av en anledning. Jag tycker många akademiker är pretentiösa viktigpettrar som sitter med synonymböcker för att hitta obegripliga ord och skriver opedagogiska rapporter och uppsatser ingen någonsin vill läsa. Man vill ha en liten klubb för inbördes beundran och stänga ute folk som har mindre än 300 poäng i Prettokunskap, hur ska man annars kunna försvara de där studieskulderna på 200 000 om man inte blir lite finare än andra? Lova mig en sak, börjar jag använda mig av källförteckningar, fotnoter, sidbrytningar, högtravande språk och bli allmänt ointressant så var snäll och säg till. Jag kan kanske tänka mig att vara akademiker på pappret men inte i själen.

Dagar som Lulebo: 80
Dagsnotering på flyttångestskalan: 3