Tillbaka till hångel och Jampa

6 har börjat spela basket iställt för fotboll. Detta gör att jag varje söndag får tillfälle att knyta nya vänskapsband med Gammelstads gympahall där många hade sina första möten med alkohol och hångel på Clabbe-discon och idrott i högstadiet. "Jampa" (legendarisk baskettränare och mycket respektingivande gympalärare) hade hand om halva salen och tog ofoget ur killarna genom att låta de springa runt runt med skivstänger på axlarna, medan Marianne hade hand om den andra halvan och oss tjejer som tränade kullerbyttor från handstående och volleyboll smatidigt som vi kastade en och annan blick över till andra salshalvan och var evigt tacksamma över att vi inte hade penis och därmed slapp Jampa.

Men tillbaka till gårdagen. Inom loppet av tre minuter hamnade jag i en tidmaskin och förflyttades 20 år bakåt när jag träffade på inte mindre än två klasskamrater från Stadsöskolans 9B som också var i idrottshallen i egenskap av förälder. Det är mycket märkligt att träffa på folk 20 år, 10 kilo och ett par ungar senare. Sist man sågs på samma ställe hade man tveksam självuppfattning, flackande blick, för mycket parfym utanpå och för många hormoner inuti och nu står man där som vuxen och ansvarig för en annan liten människa, inte konstigt att konversationen inte blir direkt flytande. Extra konstigt blev det eftersom den ena tidsresenären faktiskt satt på en moppe(!) utanför hallen. Antingen har han blivit av med körkortet eller så har han gått tillbaka i utvecklingen. Tidsresor kan tydligen göra sånt med folk.

Dagar som lulebo: 93
Dagsnotering på flyttångestskalan: 3

Norrbottningen - en trafikstudie

Man kör bil annorlunda i Norrbotten. Det är rätt märkligt, för när jag gick på PO´s körskola i Luleå för 17 år sen så var reglerna vi fick lära oss likadana som i övriga Sverige, men kanske har man ändrat på det.

Följande lokala trafikregler verkar numera vara fullt accepterade:

• Slår trafikljuset om till orange så betyder det "gasa - du hinner nog" istället för "stanna".
• Att använda blinkers är knapsu (googla om ordet är nytt).
• Det är helt okej att köra om på höger sida, speciellt om du har keps och/eller liten penis.
• Om du stannar vid trafikljus så anses det som asocialt att inte varva motorn till svar om föraren i filen brevid gör det.
• Ju fler extralysen du har på bilen desto mer macho är du och desto fortare får du köra.
• Hastighetsbestämmelser är mer att betrakta som rekommendationer än tvingande.
• Ju längre norrut och längre in i landet du är desto mer fri är du att skapa dina egna trafikregler, eller strunta i dem helt för enkelhetens skull.
• Ser du en polisbil - passa på att plåta för de är mycket ovanliga.
• MEN man stannar faktiskt vid övergångsställen (undantag i älgjaktstider då man har bråttom).

I övrigt har jag lagt märke till att den gamla klassikern SAAB 900 som jag trodde var utrotningshotad faktiskt frodas i ett ovanligt stort bestånd här i norr.

Här ses en SAAB 900 med extrautrustningen "blinkers".

Dagar som lulebo: 89
Dagnsotering på flyttångestskalan: 2

På fel sida av mikrofonen

Idag var jag med i Morgon i P4 Norrbotten för att ge välbehövliga tips till deras nya blogg.

Att ramla in i en radiostudio på morgonkvisten kändes väldigt bekant, men att sitta på andra sidan av mikrofonen och vara den som blir intervjuad var märkligt, men jag tror det gick hyfsat. Förutom att jag råkade kalla Rutvik för "fotbollsfixerad bondhåla", så jag kan väl räkna med att bli stenad (inte knarkvarianten - jag menar som i bibeln) utanför bygdegården till helgen. Bykänslan är stark i Norrbotten. Till mitt försvar kan jag tillägga att jag också gav Rutvik epitetet "lantlig idyll med jättetrevliga människor". Kom ihåg det, innan du går ut och letar vassa stenar vid Myggvallen.

Dagar som Lulebo: 88
Dagsnotering på flyttångestskalan: 3

Vill du lyssna på hur det lät i radion när jag var med så kan du göra det här:
Här lyssnar du först
Och sen här

Martinimartyr i känslomässig berg- och dalbana

Jag är inte den gråtande typen (det löser ju ändå inget och så blir man ful och får huvudvärk) men igår tog jag till både lipen och flaskan.

Först ringde chefen men den oerhört härliga nyheten att lönekontoret fuckat upp mina löneutbetalningar i somras och att jag fått 11500 kronor för mycket som måste betalas tillbaka. Men så bra då! Det mest irriterande är att jag ringde upp lönenissarna i somras och sa att jag hade fått lite väl mycket pengar "men nähä då, det jämnar ut sig på nästa lön". Har de gjort fel så får de väl skylla sig själv tyckte jag, det tyckte inte lönekontoret. En himla dubbelmoral med att jag då borde fått lön för de gånger jag kollat fel i schemat och dykt upp för tidigt på jobbet, men tydligen gäller det bara åt ena hållet.

Efter att ha räknat bort sparad komp och övertid återstår 6500 kronor för mig att betala. Som mottagare av studie- och barnbidrag är min inkomst den här hösten ca 5000 kronor i månaden. Räkna på det en stund och träna sen på meningen: "Jo barn, det är nog så att tomten inte har fått vår nya adress."

Dessutom hade ett av barnen hade det riktigt jobbigt i Den Kommunala Omsorgen och bröt ihop helt och hållet vilket effektivt fick den samvetskvalande modern att skuldbelägga sig själv: "Varför flyttade vi inte tidigare och kanske borde vi ändå ha stannat eller..?" Dagen ägnades åt ältande, googlande och ringande till pedagoger och barnafadern för råd och stöttning.
Så igårkväll var det faktiskt min tur att bryta ihop. Jag struntade jag i karateträningen och satt och lipade istället med den trygga Göran i den ena handen och en stor Martini bianco i den andra (apropå gårdagens blogginlägg - det lutar tydligen åt fyllekärring ).

Men idag är allt bra! Mest beroende på att lämningarna till Den Kommunala Omsorgen gick så himla över förväntan fint; båda ungarna hade vaknat på rätt sida och möttes av glada kompisar som drog med de i leken. Pengarna löser sig, jag har lite på sparkontot och det finns värre saker att vara än fattig. Och flytten kan nog vara lite tufft för individen men det blir i slutändan bra för familjen (här känner jag mig som Dr Phil), man får ge både individen och Rutvik lite tid helt enkelt.

Nä, om man skulle passa på att utnyttja dagens positiva vibbar till inlämningsuppgiften i min kurs Kreativt skrivande. Men å andra sidan räknas väl Wordfeud i telefonen också till det..?

Dagar som lulebo: 87
Dagsnotering på flyttångestskalan: 2

Full, frälst eller fotbollsfanatiker?

Rutvik ligger på minussidan just nu (förutom när det gäller dagiset - älskar det!).

Det känns som att jag bor i en fotbollsfanatisk håla där det ständigt regnar och där man antingen är frireligiös nykterist eller alkoholist. Och det får man absolut vara om man prompt vill. Men frågan är vad jag kommer att sluta som? Fotbollsmamma, Kristi Brud eller Fyllkärringen?

Fotbollsmamma verkar det inte bli, 6 gillade inte fotbollen eftersom hon var den enda som verkligen var nybörjare i nybörjargruppen. Återstår full och frälst. Kanske i kombination. Men ska jag på fyllan tala med Knutbypastorer, Gud och överstepräster så blir det problem, jag har knappt någon täckning på mobilen här i hålan - trots rekommenderad norrlandssäker leverantör. All kommunikation får alltså ske via böner och tungotal.

Lika bra att börja träna:

Dagar som Lulebo: 86
Dagnsnotering på flyttångestskalan: 8

Jag muterar!

Efter gårdagens jacklös sensommarkänsla vaknade vi idag något snopna till den första frosten.

Rutvik kl 7.48

Tydligen har den plötsliga temperaturväxlingen fått min kropp att börja anpassa sig för den obehagligt långa och kalla norrbottniska vintern för vad hittade jag i morse när jag satt och drack kaffe i soffan om inte...

Kanske fläta..?

Tåhår. De långa svarta stråna fanns inte där förut. En närmare granskning av min övriga kroppsbehåring visar klart och tydligt att jag håller på att utveckla vinterpäls.

Hur hårig är jag numera? Låt oss säga så här.

• Om jag hade varit jordklotet och mitt kroppshår hade varit regnskog så hade skövlingen inte varit något miljöproblem, återväxten är mer än hundraprocentig och snudd på omedelbar.
• Om jag hade varit man och grek så hade jag inte upplevt hårväxten som generande.
• Om den berömda bikinilinjen hade hetat cykelbyxlinje så hade det varit mer korrekt. 

Men tyck inte synd om mig för det, det kan nog komma väl till pass när det är -32 grader.

Dagar som Lulebo: 85
Dagsnotering på flyttångestskalan: 5

Fräsch eller trash?

"Hur trashig får man vara när man ska åka till macken och hämta ett paket?" frågade jag min man i morse.
"Hur trashig som helst, du bor på landet." blev svaret.

Alltså åkte jag iväg klädd i mjukisbyxor med kaffefläckar och fulskorna som kanske kan se lite balla ut tillsammans med rätt kläder (dit räknas inte kaffefläckade mysplagg), jag är inget modeorakel så jag kan bara gissa vad som är rätt, men oftast vet jag åtminstone vad som är helt uppåt väggarna fel.

Vad kommer härnäst? Svart kepa och lössnus?

Jag bad en tyst bön att inte möta någon på macken som skulle känna igen mig och halleluja, mina böner besannades. Träffar man någon som man inte sett på 15 år vill man i alla fall ha borstat tänderna. Morgonandedräkt i offentlig miljö klockan nio i kombination med fläckiga joggingbrallor och yrvaken frisyr signalererar inte direkt framgång och självrespekt.

Men jag kände mig ändå lite nöjd med mig själv som i princip gick från sängen och ut i verkligheten och vågade till och med kika på mig i backspegeln. Nå, inte så pjåkigt ändå. Jag tog belåtet en stor klunk take-awaykaffe men den självgoda känslan försvann omedelbart när reflexerna tvingade mig att öppna munnen på vid gavel och vråla ut det brännheta kaffet på bilgolvet.

Hade någon sett mig i den komprometterande situationen så hade jag helt enkelt fått mima "jag är från landet" genom bilrutan. Då hade de nog nickat förstående, för är man från landet är man inte van vid hetare drycker än spenvarm komjölk. Take-awaykaffe är för övrigt på tok för varmt (vem vill egentilgen ha napalmtemperatur på sin dryck?) och borde ha 18årsgräns eftersom det kan användas som vapen.

Dagar som Lulebo: 81
Dagsnotering på flyttångestskalan: 4 (håller jag sakta på att förvandlas till white trash?)