Pain in the ass

Turen fortsätter. Ponera att du bestämt dig för att köpa en cykel, helst en gammal treväxlad 80-talare för ett fåtal hundralappar, en Rex, Crescent eller kanske Monark. Tänk dig sen att du hittar precis en sådan på Blocket men adressen står inte i annonsen, bara att den finns någonstans i Luleå kommun. Eftersom du inte är jättesugen att åka 5 mil bort till någon liten avlägsen håla så kollar du upp telefonnumret och finner då att säljaren bor 100 meter bort och att cykeln egentligen redan var tingad, men den tjejen ringde precis och hade ångrat sig. Då vet du att det var meant to be.

Så nu är jag stolt ägare till en treväxlad (egentligen två - ettan funkar inte) Crescent i himmelsblå metallic/rost.

När jag var barn och tonåring cyklade vi överallt. "Vi cyklar till Örnvik 6 kilometer bort och hoppar på studsmattan! Vi cyklar till kvällsöppna Draggen nästan en mil bort och köper chips! Ja!".

De senaste 10 åren har jag kanske cyklat två mil och så menar jag sammanlagt. Men här om dagen trampade jag iväg några kilometer på cykelvägen mot Björsbyn. Jag tyckte jag flög fram mellan tallarna och hästhagarna - egentligen gick det väl i ungefär samma hastighet som för Hedvig i A till Ö, bara för att upptäcka att cykelvägen plötsligt försvann i tomma intet, så jag vände snopet tillbaka. Men det var nog lika bra det. Det är ju jobbigt att cykla och jag fick dessutom vansinnigt ont i arslet, det var inget som bekom en särskilt för 20 år sen. Mjuk fluffsadel och hårdare rumpa ska införskaffas. Fast ska jag till Draggen och köpa chips så tar jag nog bilen.

Blixten och jag.

Dagar som Lulebo: 51
Dagens hurra: Cykeln. Att jag har några timmar för mig själv när barnen är i kommunens omsorg.
Dagens noja: Hur har ungarna det i kommunens omsorg? Barn i grupp kan vara så förbannat obehagliga.
Dagsnotering på flyttångestskalan: 4

Jag är en glädjeflicka

Jag är så glad! Vadan denna omsvängning i humöret, tänker du kanske då. Är hon manodepressiv eller har hon tagit amfetamin? Nej. Jag har helt enkelt mycket att vara glad över just nu:

1. Min toksena anmälan till "Kreativt skrivande"på LTU godkändes och jag slipper därmed den säkert nyttiga men ack så tråkiga Pedagogiken.
2. Igår kom 6 hem och sa att hon haft det jättejättejättebra på fritis. Och 3 har glidit in som en guldfisk i ett akvarium på dagis och verkar trivas.
3. Både 6 och 3 åt glatt palt när det serverades på skola/dagis. "Mycket godare än palten (läs kroppkakorna dvs dåliga paltkopior med kryddpeppar) i Karlskrona, de är så starka där". Jag visste det: De är riktiga norrlänningar innerst inne. 
4. De fula klimatknottrorna i pannan har börjat försvinna, finnsalva från apoteket gjorde susen. Lukten av den skickar mig tillbaka tonåren och gör att jag känner mig ung, osäker, upprorisk och handsvettig.
5. Vi fyndade den här lilla älsklingen (se nedan) för 300 pix på second hand och köket känns numera riktigt hemtrevligt. Och det är igelkottar på tyget, mitt favvodjur!

Å gumman hon tog sitt igelkottaskinn och hela jäkla soffan hon sen
klädde in, uti ändan om, uti ändan om, allt uti byxorna i ändanom.

Eftersom vi uppenbarligen har flyt nu passade jag på att köpa en trisslott för att vinna storkovan. Blev inget med det. Men vad gör det när man har en kul höst framför sig, nöjda paltätarbarn och en kökssoffa med igelkottar..?

Dagar som Lulebo: 47
Dagsnotering på flyttångestskalan: 1,5 (Allt löser sig!)

Hundjobb

För att spä på min allmäna sysselsättningsångest råkade jag på detta på väg till fotbollsplanen.

Hundförare.

 Alla i Rutvik jobbar. Till och med hundarna arbetar. Men inte jag.

Dagens pannrynkare: Min höst.
Dagens hurra: Att ungarna verkar flyta in fint på dagis och fritis.
Dagar som Lulebo: 45
Dagnotering på flyttångestskalan: 6

Dagsform: Blöt och nojig

Hela dagen har det regnat på tvären i Luleå, men det är inget emot Karlskrona, där kan det banne mig regna underifrån.

Det KAN alltså regna även i staden som toppar solligan.

Det blev ett plötsligt slut på sommaren med 13 grader, hällregn och halv storm, vilket i och för sig passade bra eftersom barnen började sin inskolning på dagis respektive fritis idag. På dagis verkar det flyta på. Om fritis säger jag bara att är det något jag inte gillar, så är det ungar som inte svarar när man säger hej.

Man vet att man bor på landet när TV-bilden blir så här när det regnar. (Och visst anar man en gnutta porr mellan mittpunkten och det högra övre hörnet och även snett ner till vänster - vem av grannarna är skyldig?)

Dagens nojor: Kommer ungarna att trivas och få kompisar? Hur går det för 6 som sover borta hos min barndomskompis och hennes charmtroll? Måste jag läsa den jäkla pedagogiken? Kommer mina tomater överleva ovädret? Hur ska jag motstå chokladbollarna i kylen? Är jag dömd till att se TV-program blandad med pixlad porr hela kvällen?

Dagar som Lulebo: 43
Dagsnotering på flyttångestskalan: 8

Jag fick jobb, men sa nej. Fan..?

Apropå slutet på inlägget igår.

Jag ringde till chefen på en redaktion i Luleå, bara för att tala om att jag var här och att jag skulle kunna rycka in som inhoppare vid behov någon dag här och där under höstterminen. Döm av min förvåning när jag får ett erbjudande om ett vikariat på nyheterna som skulle rädda hösten ekonomiskt. Och vips så hade jag haft en fot inne på företaget som hade kunnat leda till något annat och dessutom hade den sociala biten varit räddad (jobbarkompisar!) Efter en sommar som till största delen tillbringats ensam med barnen är törsten efter vuxenumgänge lika stor som en ökenmarathonists efter vatten. Det är nästan så att jag ser hägringar i vardagsrummet ibland. Ett morgonmöte med kollegor hade varit som en hel jäkla oas.

Istället för att säga "jag ska tänka på saken, jag ringer upp om en stund hör jag mig istället säga "nej, att vara nyhetsreporter är inget jag brinner för så jag pluggar nog istället, men hör av dig om något annat dyker upp".

Å andra (och tredje) sidan så ska man gå på magkänslan och den första tanken är ofta den rätta. Å fjärde sidan så blir det vad man gör det till, jag har jobbat med nyheter förr och gör det rätt bra men jag är inte Murveln, Nyhetsjägaren, Guldspadegrävaren och bara tanken på att sitta med på ett landstingsfullmäktige får min själ att dö en smula. Å femte sidan är jag inte så jäkla sugen på att plugga trettio poäng pedagogik som jag av någon anledning tog som förstahandsval på universitetet för att kunna rycka in som medialärare med åtminstone en gnutta behörighet. Å sjätte sidan flyttade vi hit för att få förändring i livet och testa något nytt. Å sjunde sidan kan jag som du säkert märker älta det här i evigheters evighet utan att bli klokare. Å åttonde sidan är det fredag och jag har en flaska Martini i kylen. Man får se det från den ljusa sidan.

Dagar som Lulebo: 40
Dagsnotering på flyttångestskalan: 7

Kändisar och paparazzis i Rutvik

Jorå, idag har man smugit runt som värsta paparazzin runt ett elstängsel.

Och jag lyckades fånga honom på bild, Rutviks senaste kändis (den förre var han som beställde giftgas på nätet och skulle ha ihjäl sin sambo): Edolles Malte - en vinnande travhäst som med sin kusk blev intervjuad i självaste Bingolotto i söndags. Kusken stod och lassade in hö i hagen och blev intervjuad av mig som ställde typiska P4-frågor (ja, jag saknar mitt jobb lite) och fick loss detta scoop, dock utan mikrofon. Jag lyckades hålla den tomma mikrofonhanden still under pratstunden och kan därför räknas som relativt normal.

Den svarta. Edolles Malte.

Som bonus fick jag, tjejerna med tillhörande kompis både klappa och mata pållarna med hö och gräs (hej astma!). Sen fick vi dessutom en oväntad fysiklektion i att gräs leder elektricitet jättebra in i kroppen om det råkar nudda elstängsel medan man håller det i handen. De flesta mår väl bra av lite elchocker, så det var inte hela världen.

Det kanske jag kan tjäna pengar på. Jag sätter upp ett lagom starkt elstängsel på tomten så kan självplågare, katatoniker och deprimerade betala en hundring och go crazy med händerna på ledningen i en kvart. Lysande ju! Framtiden är tryggad.

Dagar som Lulebo: 39
Dagsnotering på flyttångestskalan: 8 (Tackade nej till vikariat som hade löst höstens ekonomi, men som jag inte kände för. Mer om det imorgon, om jag hunnit smälta det.)

Saker att tänka på innan man sätter sitt barn i någon form av sport

Man måste tänka på rätt många saker så att det blir ett bra val. Ett bra val för föräldern alltså...

1. Var utförs idrotten? Ishallar och myggiga miljöer är inte bra när man ska stå och huttra och vänta sig igenom matcher och träningar. Då går tex konståkning och orientering bort på en gång. Helst ska det vara något inomhus, med normal temperatur.

2. Hur dyrt blir det? Här går ishockey fett bort. Likaså ridning (Vadå, det behövs väl bara en hjälm, tänker du. Men sen kommer det att tjatas om en egen jävla häst i flera år - det är också en kostnad, om än mental.)

3. Hur mycket måste jag engagera mig? Att stå utanför mataffären och sälja Bingo-lottor är faktiskt inte något jag vill ha som hobby. Inte heller vill jag vara parkeringsassistent på flyguppvisningar för att dra in några kronor till klubbkassan. Sån är jag. Jag har annat för mig.

4. Hur kul är sporten för åskådaren? Och här ska man inte låta sig luras... Skidor till exempel är ju kul att se på TV, men inte ett dugg skoj i spåret. Man får ju bara se 20 sekunder (okej, längre om de är riktigt dåliga) av åkaren, sen är de borta bakom en backe och du får stå och glo på en frusen tall tillsammans med din lika frusna bakdel.

På alla dessa punkter har jag nu dragit en fyrdubbel nitlott. 6 vill nämligen börja spela fotboll. Tydligen måste man göra det om man bor i Rutvik, annars blir man tvångsförflyttad från orten.

Och förstås. Här spelar man på idrottsplatsen Myggvallen (den heter så av en anledning). Och dubbelbonus i insektslotteriet! Hennes lag håller till på den lilla planen som heter Knottis. 

Vill du ha tag i mig så hittar du mig vid fotbollsplanen fastfrusen vid en lyktstolpe, jag kommer förmodligen att ha slickat på den av ren uttråkning. Eller så hänger jag utanför mataffären och säljer lotter (eller mig själv om de där spikskorna är väldigt dyra). Du känner igen mig på myggbetten.

Känns... malplacé.

Dagar som Lulebo: 36
Dagsnotering på flyttångestskalan: 4

En uppdatering: Efter premiärträningen måste jag säga att det var över förväntan både för 6 och mig.
Tränarna (kände igen en av killarna, kanske från högstadietiden, men inget gammal hångel) verkade skitbra och hade helt rätt inställning till att man ska ha kul och att det inte är så viktigt att vinna. De slutade med att bunta ihop laget och gruppskrika "tjejerna äger!" Värmde gott i feminsthjärtat. Men tro nu inte att jag blivit helt fotbollsfrälst bara för det...