Familjen Nilsson-Lindh-Öberg-Vestola-Fornberg-Valsjö-Andersson

Idag fick 7 och 3 (snart 4) ha sitt första födelsedagskalas med släkten och vi lyckades bunta ihop 19 stycken. Det var mostrar, farbröder, kusiner, mormor och Leif, morfar och Marina och mormorsbror med fru. Det är en salig blandning personligheter och det var förbannat trevligt och påminde mig rätt duktigt om det starkaste skälet för flytten. Tack för det Nilsson-Lindh-Öberg-Vestola-Fornberg-Valsjö-Andersson.

Nu missade vi naturligtvis att ta en bild på hela härligheten så bildbeviset får bestå av Görans tårta, i vanlig ordning en masterpiece.

Basse, worth waiting for.
(Ett barn- och släktvänligare bakverk än gårdagens.)

Den förtjänar att förevigas för den tog sex timmar att göra inklusive tillverkning av bottnar och är förstås mjölk- och sojafri (ja, det går!). Själv åkte man på grovjobbet med Resten (dammsugning, tvätt, toalettstädning, dukning, barnen osv) dvs det otacksamma jobbet som inte får stående ovationer på kalaset och vilt fotograferas av imponerade släktingar. Nu kanske du tycker att jag är en otacksam fru, men testa du att svettig dra runt snabeldraken med två sockerhöga kids cirkulerande kring dig medan Barnafadern står och duttar på den ätbara kulören "Cyklamen" med pensel på en pingvinnäbb av sockerpasta. Jag tror till och med att Dr Phil skulle känna en viss irritation i det läget.

Ungarnas min och tårtans smak gjorde hur som helst att det var värt det.

Nu ligger jag och lyssnar på två vildfnittror som emellanåt hävdar att de visst ska sova. Snart. 7 har sovkamrat och det där bubblande flickrösterna kittlar så skönt i öronen och själen.

Dagar som lulebo: 126
Dagsnotering på flyttångestskalan: 1

Jag visade min, hon visade sin.

En kursare tittade förbi idag. Vi klickar.

Hon har flyttat till Luleå rätt nyligt, hon har två barn och dessutom är hon oerhört lik min kompis Sylwia i södern, de har till och med samma kroppsspråk så redan där känner jag mig hemtam med henne. Och vad viktigare är; det är inte alla man på ett avslappnat sätt kan visa sin marsipanvagina för och det var inte ens jag som kom in på ämnet. Jag är så glad!

Hon började med att berätta om sina foton på föremål som oavsiktligt har könslikheter. Jag fick se dem också, pastasnippan, marsipanrosfittan, och väggpenisen. Imponerande! Hon fick se min ätbara hyllning som jag gjorde till tjejträffen i Karlskrona på Vaginans dag och hon nickade gillande.

Kanske bakar vi en klittkaka ihop till Vaginadagen 2012. Fittor förenar.

Jag och vaginan.
(Jag vet, könshåret blev inte bra, det smälte bara.)

Dagar som Lulebo: 125
Dagsnotering på flyttångestskalan: Bättre än igår.

Nu är det färdigtjurat

De senaste veckorna har jag varit ganska arg på Norrbotten i allmänhet och Rutvik i synnerhet. Trädgårdarna är för platta och trädlösa, vattnet är för långt bort, ingen har gett mig en miljon och inte heller köar nya bästisar ute på bron (översättning för blekingar: bron = trappan utanför ytterdörren). Men nu har jag surat färdigt. Det är bara att gilla läget och göra det bästa av det. Dra på sig täckbyxor (måste köpa) och ett leende (måste träna) och gå ut i halvvintern.

Det snöade i lördags, det låg inte kvar men vilken dag som helst så kommer den på riktigt.
"I Norrbotten är det ju svinkallt, typ minus 30 hela tiden" säger söderlänningar. Så är det väl inte riktigt men visst kan det bli så kallt att det gör ont att andas och andedräkten fryser till is i ögonfransarna. Det kallaste jag minns att jag sett på en Norrbottnisk termometer är -34. Ändå vill jag mena att det är värre i Blekinge.

Tar du på dig varma vinterkläder här så håller du dig varm (i alla fall ner till -25 grader). I Karlskrona kryper kylan in genom minsta lilla glipa och når ryggmärgen på bara några minuter, det är en råare kyla där som inte går att klä bort. Det var ett par ynkliga minusgrader i morse när jag promenerade med 7 till skolan, men hade jag gissat och följt Blekingeskalan så hade jag tippat på 5-6 plusgrader.

Sammanfattningsvis: Den yttre kylan motas med lager på lager med yllemamelucker (har det, skojar inte!) och fleece. Den inre kylan får jag smälta med glädjen över att barnen verkar ha landat i tillvaron. Det har gått flera veckor sedan någon av de sa att de vill flytta tillbaka. (Och ja, jag gillar paranteser.)

Dagar som lulebo: 123
Dagsnotering på flyttångestskalan: 1 (med lätt tvång)

Rutvik goes multikulti (men bara för en dag)

Det är FN-dagen och det uppmärksammas genom att Rutviksskolans elever får tillfälle att träffa folk från andra länder. Det bor nämligen inga invandrare här, vilket känns lite torftigt. En slöja, kaftan eller bara en lätt currydoft skulle bryta av mot alla Volvo kombi och Didrikssonjackor på ett befriande sätt.

Det var ont om invandrare i Luleå när jag växte upp, i alla fall i Gammelstad. På hela Stadsöskolans högstadium fanns inte en enda, ett par adopterade barn fick stå för det exotiska. Inte förrän i gymnasiet fick man börjas konfronteras lite med sina fördomar. På tok för sent, tycker jag. Och det var först på 1990-talet som jag minns att man såg folk i lite mörkare nyanser på stan, det var när jugoslaverna kom. I små grupper drog dom omkring i den vinterkalla stan i för tunna kläder och spräckliga jeans och såg så vilsna ut.
Skolan gjorde sina tappra försök att bjuda sina eleverna på mångfald och udda människor. Jag minns Knarkaren och Mongoliden (jag vet att det heter Downs syndrom - det visste vi inte då) som fick oss att samlas i klassrum eller aulan och storögt och lite zoo-likt fick lära oss om hur livet kunde vara om man råkat hamna snett eller fått en kromosom för mycket. Den jag minns starkast är Auschwitsöverlevaren med den intensiva blicken som till och med fick de tuffaste killarna att få något blankt i ögonen under såväl keps som grungemössa.

En temadag är bättre än inget alls och förmodligen lär sig Rutviksbarnen en hel del idag. Det dem tyvärr inte får lära på ett naturligt sätt är att en kompis lika gärna kan heta Emilia, Vanessa, Ahmed eller Tarun och bli bjuden på köttfärssås med märkliga kryddor av en vänlig pappa som råkar komma från Iran. 7 (före detta 6) vet det där, jag hoppas bara att hon kommer att komma ihåg det.

Dagar som lulebo: 121
Dagsnotering på flyttångestskalan: 5 (det är mycket nu)

Varför kvinnor gör det kollektivt

Efter avslutad lektionsdag på universitetet stod jag vid busshållsplatsen och saknade mina långkalsonger.

Jag var i alldeles för god tid (tidspessimistens gissel är den eviga och självvalda väntan) och utan min smartphone som inte är tillräckligt smart utan befinner sig på kompetensutvecklingskurs i 3-4 veckor. Alltså fick jag använda hjärnan istället för diverse appar för att fördriva tiden.

Tankarna föll av naturliga skäl på bussar.

Man har inte levt fullt ut förrän man har stått i -27 grader och väntat på en skolbuss som aldrig kommer. Jag och två klasskompisar åkte skolbuss på vintrarna i mellanstadiet de tre kilometrarna till skolan och det hände titt som tätt att busschaffisen glömde bort oss. En bra dag var bussen kanske bara tio minuter sen, men ändå hann vi med att få bortdomnade tår och is i ögonfransarna.

Därför blev vi av förståeliga skäl alltid väldigt glada när bussen faktiskt dök upp bakom kyrkan, vänligt lysande fönster i midvintermörkret. Det var som att få kliva in i en stor famn av värme när dörrarna öppnades och vi räddades från den bistra kylan och klämde in oss tre på ett dubbelsäte för att slippa sitta brevid någon av de skräckinjagande högstadieeleverna.

Jag tror det är därför jag alltid blir så glad när jag ser bussar, särskilt  på morgonen. De har blivit symboler för slut på lidande och jag blir lugn och trygg.

Eller så är det det att jag blivit vuxen och lärt mig uppskatta de där vibrationerna de skapar när de står på tomgång vid busshållsplatserna, där kan vi snacka helkroppsmassage, inklusive kroppsdelar som aldrig någonsin vidrörs av en seriös massör. Kanske därför så många kvinnor åker buss.

Dagar som lulebo: 116
Dagsnotering på flyttångestskalan: 2 (kalasplaneringar och plugget gör att jag inte hinner älta)

"Jag har sagt upp mig"

Så stod det i sms:et som nådde min mobil precis efter avslutad lektion på LTU. Eftersom det kom från min man och jag är trygghetsknarkare så fick budskapet mig att vilja lägga mig ned och klamra mig fast på det kalla marmorgolvet - gärna med en hatt brevid så folk skulle kunna slänga ner lite slantar, studenter måste alltid passa på att tjäna lite extraslantar - speciellt när deras makar behagar säga upp sig hipp som happ. Men jag fortsatte ståndaktigt att vara i vertikalt läge och ringde upp. (Nedan visas min inre dialog inom parantes.)

T - Hej. (Gaaaaaaaaah!) Hur känns det? (Vad i helvete gör du?)
G - Jag känner mig fri!
T - Mmm... (Gaaaaah!) Men du, var det så bra egentligen? (Är du helt galen?? Anställningstryggheten då?)
G - Jo, det var det. För även om vi flyttar tillbaka till Karlskrona så vill jag inte jobba där, då fixar jag något annat. Jag kan alltid köra lastbil om det kniper.
T - Okej. (Eller sälja dig i hamnen! Gaaaah! Andas. Andas. Andaaaaaaaaaaas.)

Och nu känns det nästan okej. Jag hyperventilerar knappt alls längre.

Gaaaaaah!

Dagar som Lulebo: 114
Dagsnotering på flyttångestskalan: 5 (Gaaaah!)

Äntligen husägare! Eller: Jag är pensionär.

Jajamen, nu har vi blivit stolta ägare till ett litet rött hus med vita knutar och spröjs, det kan nog bli lite dragigt på vintern, men elkostnaderna blir minimala och vi slapp banklån! Det kostade endast 79 kronor. Kanon! Att vi inte bor i det är en annan sak.

Fåglarna ville inte att vara med på bild, de skäms för
sitt bordsskick. De har svårt att hålla tätt vid matbordet.

En sak skrämmer mig med det lilla fågelmatarhuset. Jag kommer på mig själv med att sitta i kökssoffan och dricka kaffe, titta på de bevingade matgästerna och tycka det är trevligt. Det måste innebära att jag blivit pensionär.

Tydliga tecken på att jag blivit pensionär:

• Jag har en kökssoffa.
• Jag jobbar inte. (Plugga på distans gills inte riktigt. Många gamlingar läser kurser.)
• Jag har inga pengar.
• Jag tycker om att titta på fåglar.
• Och vad värre är, jag slår upp de jag inte känner igen i en fågelbok och börjar bli riktigt duktig på artbestämning.
• Min tajtaste väninna i krokarna är 78 år. Hon är inget vidare på att sms:a.

Det är alltså lika bra att jag beställer tid för fotvård, läser på om gikt och begär medlemskap i PRO.

En albatross väntar ivrigt på att maten
 ska fyllas på i huset nedanför.

Dagar som lulebo: 109
Dagsnotering på flyttångestskalan: 3 (Livet som pensionär är rätt trivsamt.)