Salong Kökssax

Då: Jag jag gled iväg från jobbet till frisörstolen och blev schamponerad, masserad, klippt, kammad och fönad under nästan en timmes tid samtidigt som jag sippade på en kopp kaffe och bläddrade i tidningar.
Resultat: Oftast riktigt bra.
Kostnad: 450 spänn.

Nu: Jag sätter mig vid köksbordet och skjuter undan resterna från ungarnas mellanmål, syrran tar fulsaxen och luskammen (hittade ingen annan) och går loss på mina testar i 10 minuter medan hennes ettåring hänger i hennes ben och skriker "maaaammaaaaa" och mina springer omkring och vrålar.
Resultat: Tillräckligt bra för att kunna visa mig bland folk. Tror jag.
Kostnad: En anings stolthet.

Good enough för Rutvik?
(Enligt ett hett tips är den här vinkeln man ska använda.)

Dagar som lulebo: 107
Dagsnotering på flyttångestskalan: 4 (Vi har slutat böla. För tillfället.)

"Allt var bättre hemma i Karlskrona"

Ja se där. Allt som behövdes för att få bort mig från mitt existentiella självömkande var att ett av mina barn avslutade fredagskvällen med ett långt och ledsamt utbrott: "Jag vill flytta hem till Karlskrona, allt var bättre där! Här är inte hemma!" högg effektivt i modershjärtat, som ju alltid öppnar dörren på vid gavel när skuldkänslor kommer och knackar på.

Så nu har jag ältat "Varför flyttade vi? Varför flyttade vi inte tidigare innan de (och jag) rotat sig?" och bölat en del, för just ikväll känner jag likadant som hon.

Karlskrona. Home sweet home?

Dagar som lulebo: 104
Dagsnotering på flyttångestskalan: 10

Jag och min Man Cold

Bloggen blir kort idag. Jag har lamslagits av en förkylning som vanligtvis bara drabbar det manliga släktet, en så kallad Man Cold. Ni vet, när man är lamslagen av dödliga symtom som halsont, huvudvärk och snor i hela huvudet.

Jag är mycket ynklig där jag ligger och får upp ett ögonlock tillräckligt mycket för att kunna se de konstverk jag får ut i näsduken som jag återanvänt för många gånger, jag är för svag (läs lat) för att orka hämta nya. Men här kommer en tapper hälsning från sjuksoffan:

Jag och min Man Cold. Ögonbrynen är som de brukar.

Dagar som lulebo: 103
Dagsnotering på flyttångestskalan: Int vet ja. Orkar inte tänka mer nu, jag är faktiskt sjuk.

Jag behöver gammalt bajs

Det var en vacker morgon i Rutvik. Frosten låg som ett diamantpuder över gräset och passade på att gnistra på allra bästa sätt innan solens strålar blev för varma. Höstlöven skiter fullständigt i jantelagen och vältrar sig i sin egen färgprakt, den lilla tid de har innan de ska falla ner till marken och ruttna. Du fattar, det är så fint här nu att det nästan gör ont.

Eller, det gör ont. Men det kanske inte har så mycket med skönheten runt omkring mig att göra.

Färgorgie.

De senaste dagarna har det varit rätt tungt. Jag tror jag vet varför. Ända sen vi flyttade hit har jag haft fokus på att barnen ska ha det bra och lagt massor av energi på att grubbla över frågor som: Får hon vara med och leka? Är de andra barnen snälla? Varför blev hon inte bjuden på kalaset? Kan 6 ha overall till vintern som hon vill eller blir hon retad då? Trivs hon? Längtar hon tillbaka? Och är det här verkligen ett bra ställe för barnen?

Men de sista veckorna verkar det mesta ha fallit på plats. Både 3 och 6 studsar glatt iväg till kommunens omsorger och det har varit rena rama fritisgården här hemma ibland när kompisarna hälsat på. Tjejerna älskar att släktingar halkar in på ett bananskal lite då och då istället för att intensivumgås under en hektiskt vecka med flängande hit och dit för ALLA måste hinnas hälsas på innan vi ska försvinna 150 mil bort igen. Barnen har det alltså bra.

Då kan jag börja fundera på hur jag har det. Jag kan inte sticka under stol med att jag saknar mina vänner i Karlskrona, stans kullerstensgator, de söta trähusen och havet i ständig närvaro. Men även om vi skulle flytta tillbaka så skulle det inte vara hemma. Luleå är inte heller hemma. Inte än.

I somras när vi var mitt i flytten var en av mina döttrar förtvivlad över uppbrottet och sa "Det känns som att jag svävar i rymden och inte kan komma ner. Det känns som att jag sitter på havet ensam i en båt och inte ser land. Det känns som att jag gått vilse i skogen och inte hittar hem." Så känner jag nu. Jag känner mig rotlös.

Jag pratade om känslorna med en tjej i min kurs, hon har också brutit upp från jobb och vänner och flyttat till Luleå. "Det var verkligen jättejobbigt i början, men det går bättre nu." sa hon med sorgset tonfall och blanka ögon. Det var två år sen hon flyttade hit.

Jag hoppas innerligt att jag hinner slå rot snabbare än så. Är det någon som kan bistå med lite gödsel för att snabba på processen så är det bara att ösa på.

Dagar som lulebo: 102
Dagsnotering på flyttångestskalan: 9 (för egen del, idag låter jag inte barnens trivsel trösta mig)

Karneval hölls till vår ära

100 dagar som lulebor firade vi igår genom att helt glömma bort det.

Vi var distraherade av jobb, släktingar och korta människor med och utan blodsband. Fast det passade ändå bra utan att vi tänkte på det, jubileet firades med Best of Lule med andra ord.

Och det var ju faktiskt Karneval för Rutviks dagisbarn igår. De samlades utklädda och utrustade med marackas på en fotbollsplan där de sjöng och dansade, kanske var det till vår ära. Förmodligen var det så.

Kanske inte riktigt så här.

Dagar som lulebor: 101
Dagsnotering på flyttångestskalan: 3
Dagens hurra: 6 trivs bättre i skolan
Dagens bajskorv: Ekonomin

Från tortyr till morötter

Nu är jag förvirrad. Mitt minne av basketträning i barnaåren är att vi satt i nittio grader tills benen gick av, sen satt vi så lite till - annat vågade vi inte. På slutet av träningen var det dags för lite skoj, då fick vi springa Idioten.

Typisk träning för barn 1985.

I samma hall och i samma idrottsklubb har ungarna 25 år senare allmänt kul med bollarna och får leka morötter och trädgårdsmästare på slutet. Det gör mig glad. Och lite avundsjuk.

Imorgon firar vi för övrigt hundra dagar som lulebor. Hur firar man det bäst..? Genom att hälla några mygg och lite renskav i en pet-flaska med hembränt som vi sen dricker sittande på en skoter medan vi glor efter norrsken? Låter rätt stämningsfullt.

Dagar som lulebor: 99
Dagsnotering på flyttångestskalan: 2,5

Pridefestivalen till Rutvik

Det har blivit ett uppehåll i bloggandet eftersom förra veckans inlämningsuppgift "självbiografisk novell med en stor portion fiktion" till kursen i Kreativt skrivande lade vantarna på all skriftlig energi. Nu ska bloggen få uppmärksamheten tillbaka.

Jag slokade lite här om dagen och tog en promenad längs byavägen i kvällsmörket och dimman, ett riktigt Jack the Ripper-väder som passade utmärkt till min sinnesstämning. Jag gick in i villaområdena och passade på att glo in genom de upplysta fönstren jag passerade och både människorna och rummen jag såg var ganska så lika alla andra. Då slog det mig vad Rutvik behöver. Mångfald.

Jag tror inte att en enda av byns 1000 invånare är invandrare. 70-åriga Marianne från Holland och pizzabagaren som pendlar in från stan gills inte riktigt. Så ro hit med några araber och kanske en moské!

Regnbågsfamiljer, transor eller butchflator har jag inte heller sett röken av. Ro hit med en bögklubb och varför inte en Pride-festival när vi ändå är i farten!

Kanske kan det bli en början till mångfald om fler vågade vägra långsmala kökslådor i fanér med avlånga handtag i borstat stål och liggande kakel ovanför diskhon. Så ro hit med lite otrendiga köksluckor och furupaneler!

Likriktning är så tråkigt.

Se så glatt och trevligt det blir på en gång.

Dagar som lulebo: 98
Dagsnotering på flyttångestskalan: 2