Norrbottenskvinnan - inga jäkla krusiduller

Nu har jag försått varför jag uppfattat så många Lulekvinnor som arga. Det beror inte bara på att så många av dem väljer att klippa sig i vassa asymetriska frisyrer.

Ponera att två kvinnor frågar dig var du kommer ifrån. En av kvinnorna är från södra Sverige, en är från Norrbotten, låt oss säga Luleå. Medan sydlänningens hona lägger huvudet och höften lite på sned, viftar med ögonfransarna och ler uppmuntrande mot dig, så står Lulekvinnan rak i ryggen som en tennsoldat, gärna aningen bredbent och hon viker inte med blicken en sekund medan du svarar. Hon blinkar dessutom mindre (kanske på grund av energibesparing i kylan, eller har de frusit fast?) och ofta kombineras det hela med en koncentrationsrynka i pannan. Hon ger ett oerhört självsäkert intryck och du har verkligen hennes fulla uppmärksamhet.

Inte heller skrattar hon av artighet om skämtet inte var roligt. Inte ens om det kom från en man, där har systrarna på sydligare breddgrader en del att lära.

Bristen på krusiduller och lull-lull kan vara lite obehagligt för den ovane. Det är allmänt mer jävlar anamma i den norrbottniska kvinnan. Hon gör sig banne mig inte till.

Jag tror jag gillar det. Jag ska öva på den där fasta blicken.

Sydkvinnan.

Nordkvinnan.

Dagar som lulebo: 164
Dagsnotering på flyttångestskalan: 2